Mathias Lühr

Mathias Lühr: Det är fortfarande overkligt

Janne Andersson i sin nya roll som förbundskapten
Foto: Janerik Henriksson/Tt / TT NYHETSBYRÅN
Krystade artigheter har möjligen utbytts. Kanske några kommentarer om vädret, skriver Mathias Lühr om möten med Hamrén
Foto: Christer Thorell/Ibl / CHRISTER THORELL/IBL/IBL CHRISTER THORELL/IBL

Där satt vi och drack kaffe och så kom den nye förbundskaptenen fram och snackade.

Lite taktik mot Holland.

Och startelvan.

Det känns fortfarande overkligt.

Det har varit en mur.

En känsla av avstånd och misstro.

Jag vet inte hur jag bättre kan beskriva det, men det har under de senaste tio åren aldrig känts riktigt bekvämt att hamna i ensamt sällskap med en person ur landslagsledningen.

Allra minst förbundskaptenen.

Först Lars Lagerbäck. Ja, den Lagerbäck som i dag mest går omkring och myser när han inte utför fotbollsbragder.

Sedan Erik Hamrén.

Krystade artigheter har möjligen utbytts. Kanske några kommentarer om vädret.

Det var jobbiga stunder. Och ett sådant obekvämt möte avslutades nästan alltid med spänningar som släppte, om axlar som föll ner och lungor som tömdes på luft i form av en djup suck.

På bägge håll.

Det var liksom inte meningen att vi skulle umgås.

Jag kände mig inte sällan som fienden när jag klev in på landslagets territorium. Att vi i mediekåren givetvis ville att Sverige skulle vinna alla landskamper, men att vi ändå inte kunde ta på oss blågula halsdukar och glatt dansa med i allt som sades och presterades - det accepterades aldrig riktigt.

Kände jag.

Landslagsledningen tyckte så klart annorlunda.

Det blev inte sällan ett kontraproduktivt "vi-mot-dom"-klimat, och det klimatet är något vi levt med så länge och vant oss vid så att det som hände i går eftermiddag var så främmande att fyra luttrade landslagsreportrar knappt lyckades öppna munnen.


När jag och TV4-gänget - Patrick Ekwall, Olof Lundh och Andreas Sundberg - tog en kaffe på maten i spelarhotellet Scandic Parks restaurang så kom först assisterande förbundskapten Peter Wettergren fram och hälsade kort.

Trevligt.

Och innan vi visste ordet av så stegade Janne Andersson fram satte sig till rätta på en stolskarm.

Där blev han sittande i så där tio minuter.

Avslappnad.

Garvandes.

Och med saltkar, koppar och tandpetare till hjälp så kunde "vi" på bordet gå igenom lite taktik inför mötet med Holland ("det gäller att trycka ihop det i mitten"), och dessutom diskutera startelvan den 6 september ("jag testar olika konstellationer på träningarna och ser vilka som passar bra ihop").

- Har ni någon bra elva så säg till, skrattade Andersson innan han lämnade ett tämligen häpet sällskap vid kaffebordet.

Jag fattar också att Janne Andersson är på smekmånad.

Att det är klokt av honom att försöka tina upp det isande klimat som existerat alldeles för länge kring landslaget med lite halländsk charm och okrystad diplomati.

Jag begriper också att allvaret väntar runt hörnet. Att vi inte alltid kommer hälsa glatt på varandra och att det alltid - ALLTID - kommer vara resultaten som styr över kritik och i många fall relationer.

Jag fattar allt det.

Och vi kommer vara fortsatt misstänksamma och kritiska, trust me.

Ändå kändes det som i alla fall en liten del av den där muren rämnade under så där tio trevliga minuter vid ett kaffebord i Stockholm den här onsdagen.


Men hur var det nu med 4-4-2-startelvan?

Den är kittlande när "det nya" Sverige tar sats mot framtiden.

Men det som såg ut som en rätt tydlig elva under tisdagen, hade helt bytts ut dagen efter.

Janne Andersson "testar alltså olika konstellationer".

Men fyra positioner.

Kanske fem.

Så många är bergsäkra.

Mittbackarna Andreas Granqvist och Victor Nilsson-Lindelöf. Högerbacken Mikael Lustig och yttermittfältaren Emil Forsberg likaså.

Förmodligen även Marcus Berg på topp.

Resten känns mer eller mindre uppe i luften.

De tre målvakterna har i alla fall inte hört något från Andersson, men Robin Olsen är redo och favorit till jobbet just nu.

Oscar Wendt på vänsterbacken, va?

Mittfältet utöver Forsberg? Ingen aning. Det står mellan Oscar Hiljemark, Oscar Lewicki, Alexander Fransson och Jimmy Durmaz centralt. Vem spelar då till höger? Kanske Marcus Rohdén, kanske någon av de övriga centrala mittfältarna.

Det ska ju "tryckas ihop centralt".

Framåt så är min (nåja) kvalificerade gissning målskytten Berg och den store Emir Kujovic, men det handlar om gissningar. Än så länge.

För Janne Andersson avslöjade nämligen ingenting.

Någon måtta får det väl ändå vara med trevligheterna.