Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Mathias Lühr

Lühr: Nu ska ännu en bragd bärgas i EM

UHERSKE HRADISTE. Det är inte slut.

Festen tar aldrig slut med det här landslaget.

Vi ska till OS i Rio de Janeiro nästa sommar, gott folk.

Men först ska ännu en bragd bärgas i Prag på lördag.

Till slut visste jag varken ut eller in.

Jag hade länge en känsla av att ett oerhört skickligt portugisiskt lag bjöd in ett galet kämpande Sverige till en allt långsammare 0-0-kamp.

På Twitter raljerades det logiskt om en repris på "due-due"-matchen mellan Sverige och Danmark i EM 2004.

Och när Italien gjorde 3-0 på England så var ju saken definitivt klar, det var "bara" att spela av matchen - 0-0 och bägge lagen var i semifinal.

Sen smällde - från ingenstans - inhopparen Gonçalo Paciência in 1-0 i den 82:a minuten.

Den blågula botten gick ur.


Det kändes som dolken i elva slitna fotbollskroppar som lämnat precis allt de haft ute på planer i Oloumouc och nu i en liten stad i det tjeckiska ingenstans som heter Uherske Hradiste.

Det gjorde ont ända upp på läktaren.

Och omedelbara resor hem till Sverige började planeras. Resor till Rio sommaren 2016 avbeställdes.

Men hoppet försvann aldrig.

Inte hos förbundskapten Håkan Ericson, som snabbt gjorde ett par taktiska manövrar - och bland annat lyfte upp mittbacken Alexander Milosevic på topp.

Och som väntat, inte heller hos någon svensk spelare på planen.

Allra minst Simon Tibbling.

Tänk att det var just Simon Tibbling, den allra snällaste killen ni kan träffa och som levt fotboll hela sitt liv, som frälste Sverige den här sommarkvällen i Uherske Hradiste.

Som fick snubbla in 1-1 i den 89:e minuten och för evigt bli en klassisk målskytt i svensk fotbollshistoria.

Det gör mig oerhört glad.

 

"Segern är vår"-sången från det svenska omklädningsrummet hördes mycket väl ut i den trånga lokalen för presskonferenser.

Lyckan efter slutsignalen var total.

– Vi har skrivit historia. Vi har gjort det möjligt för svensk fotboll att ta nästa steg, sa Håkan Ericson, med ett stort men trött leende över hela ansiktet.

Jag håller med om mycket, jag kan hålla med om nästan allt just nu eftersom jag lever kvar i någon slags eufori när jag skriver den här.

Men jag lägger ändå till lite halvt onödig info:

■■ Det var ingen stor match det här, och Sverige var långt ifrån bäst.

Den var rafflande för så mycket stod på spel, men überskickliga och rappa portugiser drog i handbromsen rätt tidigt när man fick tryggt besked om att Italien samtidigt smiskade upp England i Olomouc.

Sverige kändes aldrig riktigt hotfull, var nog tanken bakom den (omedvetna?) manövern.

För fram till dess gjorde Bernardo Silva lite som han ville. Den väldige och vackert spelande William Carvalho var så mycket mer fysik än någon fysisk svensk spelare.

Bollar ven kring Patrik Carlgrens kryss. Ja, så kändes det i alla fall.

Sverige kämpade, oj, så man kämpande - man höll sig disciplinerade på egen planhalva och man höll sig därför kvar i matchen.

 

Oscar Lewicki, den lille Oscar Lewicki, var ännu en gång en gigant på det centrala mittfältet. Som han sprang, som han täckte ytor och som han tog för sig i närkamper.

Min matchens lirare. Igen.

Framåt var det tunt, John Guidetti och Isaac Kiese Thelin vaskade bara fram en rykande het chans i den andra halvleken, men den nickade "IKT" i backen och sen över ribban.

Chansningen med Branimir Hrgota på en kant funkade inte alls, och det var därför Simon Tibbling kom in redan i den 52:a minuten.

Vi är väldigt många som är glada för det i dag.

 

Man får tycka vad man vill om slutsekvensen av den här avgörande gruppmatchen. När Sverige stod och tittade på då Portugal passade bollen på egen planhalva i tre minuter.

 

– Ingen uppgörelse, men en fantastisk känsla, log Håkan Ericson.

I Italien gnäller man ändå säkert över ett vad de anser vara ännu ett "uppgjort resultat" med Sverige i huvudrollen.

Det är normalt.

Men visa mig den italienska spelare som inte skulle ha dansat samma dans som Sverige gjorde i slutminuterna. Eller den italienska ledare som inte skulle fatta samma beslut som Rui Jorge och Håkan Ericson, för den delen.

Eventuellt gnäll från ännu ett överskattat och utslaget England blir bara till flugsurr i mina öron.

Det var så oerhört mycket som stod på spel i den här matchen.

Så många miljoners kronor, mästerskapsslutspel - och stora drömmar.

Drömmar som lever kvar både för Sverige och för Portugal.

Nu kommer snacket om Zlatan Ibrahimovic i Rio-OS ta oanad fart på alla håll och kanter. Eller, det tog fart redan den här onsdagskvällen.

Och det är ju en kittlande tanke.

 

Men jag tycker vi väntar med det surret ett tag, och låter den här gruppen EM-hjältar få njuta av välförtjänt strålkastarljus.

Nu tänker vi på lördag i stället, på Danmark i semifinalen, och ännu en match där Sverige definitivt inte är favorit.

■■ Vi ska till Prag, hör ni.

■■ Den här festen är långt ifrån slut.

■■ Nej, den här festen tar aldrig slut.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!