Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Mathias Lühr

Lühr: Ett nytt dödligt struptag på fotbollen

Foto: Sanna Dolck

Huligandådet i Helsingborg tog ett nytt dödligt struptag på svensk fotboll.

Så i dag är alla överens om att "nu måste det fan göras någonting".

Det farliga kommer i morgon. Eller kanske om några veckor.

Tystnaden.

När de som kan förändra hellre blundar, hoppas och glömmer bort.

Med tårar i ögonen tvekade Bosse Andersson aldrig.

Tillsammans med vd Henrik Berggren tog sig Djurgårdens sportchef snabbt till sjukhuset där en av klubbens supportrar redan hade dödförklarats.

En 43-årig man från en av Stockholms norra förorter. En fyrabarnspappa, fotbollsledare och egenföretagare som älskade att ta några öl och följa sitt lag.

Hans liv tog slut i ett brutalt överfall under en promenad mot klassiska Olympia och en solig allsvensk premiär mot Helsingborgs IF. Den 30 mars 2014 blev i samma stund som en vansinnig person svingade en flaska mot 43-åringens huvud för alltid ett av de mörkaste datumen i svensk fotbollshistoria.

På sjukhuset fungerade Bosse Andersson och Henrik Berggren som ett stöd för brodern till den avlidne i möten med kuratorer och läkare.

- Vi gjorde det tillsammans, vad skulle vi annars göra, undrar Bosse.

- Men nu, nu känns allt tomt. Bara tomt. Vi måste lösa det här tillsammans. Alla. Tillsammans. Nu.

Få känner svensk fotboll lika väl som Bosse Andersson.

Därför plågade hans uppgivenhet mig svårt i går kväll.

 

Många hävdar nu att dödsmisshandeln i går eftermiddag automatiskt innebär att botten är nådd.

Att det våld som kidnappar och kväver vår fantastiska allsvenska inte kan bli värre.

Nu måste ju någon göra något. Eller hur?

Men - måste någon verkligen det?

Få saker provocerar mig mer än de populistiska och medlidsamma uttalanden från politiker som följer i skandalernas och tragediernas svallvågor.

Justitieminister Beatrice Ask sa till exempel i går:

- Vi måste jobba med säkerheten och se till att de som inte har rätt att vara på matcherna inte är det.

Idrottsminister Lena Adelsohn Liljeroth medgav också att hon var "dubbelt chockad".

- Det har varit lugnare på matcherna, det är ny säsong, nya lagar på gång och nya samarbeten med polisen som fungerar mycket bättre.

Sosseledaren Stefan Löfven skickade samtidigt påpassligt ut en skriftlig kommentar så här valåret 2014.

"Vi måste enat stå upp mot våldet var än i samhället det dyker upp."

Ni hör själva.

Som flugsurr i mina öron.

 

Jag menar, är ni på allvar förvånade, politiker?

Det ser jag bara som ett övertydligt bevis på en brist på insikt i ett våldsamt samhällsproblem som sliter svensk fotboll i stycken och skapar skräck på gatorna under matchdagar. Det här fasansfulla brottet och oerhörda tragedin är något som vi i branschen varnat för under många år.

Missförstå inte, jag är också chockad.

Men tyvärr i n t e förvånad.

För att peta lite med vänsterhanden i Björn Erikssons kompetenta huliganutredning är att göra något, men långt ifrån tillräckligt. Och det innebär att tillåta problemet eskalera.

- Det känns som vi har förlorat två år, förklarade Eriksson för mig i går kväll.

Att ett maskeringsförbud till exempel ännu inte existerar känns ju snudd på medeltida.

Politikerna vill, orkar eller vågar inte ta i problemet ordentligt och den högtravande synen på idrott gör mig oerhört bekymrad. Luttrad förväntar jag mig nu därför några dagar, kanske någon vecka, av upprörd debatt för att sedan vänta på att tystnaden infinner sig igen.

Då kan politikerna blunda, hålla tummarna och låtsas att det här var det sista vi såg av huliganproblemet i Sverige.

 

Men Bosse Andersson har rätt.

Vi måste lösa det här problemet tillsammans och det är klart att även medierna och framför allt klubbarna kan göra enorm nytta i kampen mot supportervåldet.

Det börjar - som jag skrivit förut - med att INTE peka finger på varandra och leta syndabockar. Utan sluta föreningsleden och göra upp gemensamma strategier.

En del klubbar hyllar i dag sin "dialog med fansen", men för mig blir det mer en terrorbalans. Så länge allt flyter på bra så är det frid och fröjd. Går resultaten plötsligt åt fel håll, då brakar helvetet löst hursomhelst.

- Så är det, det blir egentligen en underkastelse från klubbens sida, bekräftar Björn Eriksson.

Jag skrev i gårdagens tidning att jag älskar allsvenskan och det gör jag verkligen.

Innerligt.

Därför är jag beredd att testa de mest desperata lösningar för att rädda den. Som att tillfälligt stänga ner ståplats och inte bjuda in bortafans till de allsvenska matcherna.

Jobbiga åtgärder. Absolut.

Temperatursänkare. Så klart.

Men jag är villig att testa allt, precis allt, för att slippa tvingas skriva en sådan här krönika igen.