Mathias Lühr

Lühr: Djurgården såg ut som vi vant oss vid

Foto: Tobias Nykänen / BILDBYRÅN

I den tredje matchen så försvann magin.

De offensiva blickarna uppåt vändes åter ner mot avgrunden när Djurgården åter såg ut som vi vant oss vid den här säsongen.

– Det är lättare att spela hemma än borta. Jag vill se samma entusiasm och aggressivitet som mot IFK Göteborg och Elfsborg, för det är vad du behöver på bortaplan.

Det var Mark Dempsey som sa det inför resan till Östersund.

Planen var att ta minst en poäng, att fortsätta rida på en våg av nyfunnet självförtroende och i bästa fall ta något ytterligare kliv upp i den allsvenska tabellen.

Då lanserade den 52-årige engelsmannen ett nytt (nåja), tryggt 5-3-2-system, men känslan blev ganska snabbt att Dempsey ville bromsa sig till nödvändiga poäng snarare än att trycka ytterligare på gasen. Men då försvann också den medryckande entusiasm som Djurgården byggt upp under de två senaste omgångarna hemma på Tele 2 arena.

Jag tar inget ifrån Östersunds FK, ett lag som under en emellanåt jobbig premiärsäsong i högstaserien aldrig någonsin tvivlat eller vikt en tum från sin karaktäristiska spelidé, som i sedvanlig stil skickligt höll i massor av boll och frustrerade motståndet.

Men det Djurgården som gick ut och förvirrat bromsade sig igenom de första 45 minuterna den här lördagseftermiddagen, det laget var inte ett smack bättre än det som sparkade Pelle Olsson basade över under sin tid på posten.

Det var enkelriktat på det norrländska konstgräset.

Att Ken Semas godbit till frispark - oj, vad snyggt inknorrad i Kenneth Höies vänstra kryss! - i den trettonde minuten blev halvlekens enda hemmamål, det kändes nästan overkligt.

***

När Graham Potter i pausvilan måste ha suttit och skrockat gott åt matchutvecklingen, så är jag osäker på om jag skulle vilja ha varit i Mark Dempseys omklädningsrum den kvarten.

Det var nog ingen "kom-igen-grabbar-det-här ser-ju-ändå-inte-så-dumt-ut"-stund.

Pang, pang, pang - så var Michael Olunga, Tim Björkström och Marcus Hansson utbytta innan domare Martin Strömbergsson ens hunnit blåsa i gång den andra halvleken.

Då tar man inga fångar.

Reaktionen i laget kom också, även om den inte var direkt chockartad för motståndet. Sakta växte dock Djurgården in i matchen, lånade allt mer boll från Östersund - men den där spetsen som man visat både mot Blåvitt och Elfsborg saknades.

Helt.

Visst, inhoppande Tino Kadewere föste på ett hyggligt avslut mot Aly Keita, men då hade nästan 80 minuter tickat i väg.

Någon riktig kvitteringsforcering var aldrig nära.

Istället visade Östersund varför man är en av allsvenskans mest intressanta nykomlingar någonsin, då man kyligt försvarade ledningen och gav sig själva en betydligt mer bekväm buffert ner till kvalstrecket.

Där Djurgården nu fortsätter att parkera.

Mark Dempsey-förtrollningen blåste (tillfälligt?) över på bara 90 impotenta minuter.

De hoppfulla blickarna uppåt i tabellen förbyttes i ett huj till en välbekant fruktan för de hotande strecken i botten.

- Tills vi är på säker mark, matematiskt sett - så är alla matcher som en cupfinal för oss.

****

Mark Dempsey sa det också innan matchen mot Östersund.

Men så många cupfinaler vinner man inte på det sättet hans lag uppträdde den här gången. Man vinner nog inte så många matcher alls.

Men Djurgården har samtidigt ingen tid att deppa. Tvivlet måste tvättas bort snabbt.

En oerhört viktig del av spelschemat väntar nu, med årets två allsvenska sorgebarn - Gefle (h) och Falkenberg (b) - i de två kommande omgångarna.

Sex poäng känns nödvändigt för att paniken inte ska riskera sprida sig igen.

För därefter väntar i tur och ordning Malmö FF (h), AIK (h) och IFK Norrköping, eller allsvenskan tre högst placerade lag just nu.

Det är inget annat än ett rysarupplägg.