Mathias Lühr

Lühr: Den nya epoken behöver inte bli sämre

Foto: Johanna Lundberg / BILDBYRÅN
Foto: All Over Press / ALL OVER PRESS HENRIK ISAKSSON / PINIRO

NICE. En epok är över.

En ny tar vid.

En utan Zlatan Ibrahimovic, Kim Källström och Andreas Isaksson.

Och den behöver inte alls bli sämre.

Det var fortfarande tryckande sommarhett inne på Allianz Riviera när slutsignalen ljöd.

Zlatan tackade publiken den här gången. Men många svenska huvuden sjönk mot bröstet.

Allt var över.

Den gula väggen applåderade ändå den blågula insatsen, och en svettig Marc Wilmots i vit skjorta skyndade fram till Sveriges lagkapten innan den senare hann in i spelargången.

- Jag var också spelare en gång, och jag vet att när man slutar i landslaget så är det tufft. Jag ville säga "bravo", för Zlatan har gjort mycket för Sverige, förklarade Wilmots.

Den belgiske förbundskaptenen prisade efter matchen också Kim Källströms hantering av presspelet, och hyllningen av Andreas Isaksson lydde "vi kunde ha gjort tio mål på kontringar, men deras målvakt var mycket, mycket bra".

Det var tre spelare som i går kväll tog adjö av svensk landslagsfotboll. Tre legendarer.

Tre viktiga och på sina egna sätt mycket fina kapitel tog slut samtidigt som en besviken Erik Hamrén suckade och förklarade att man hade saknat flyt i matcherna mot Italien och Belgien, men att han var mycket nöjd över den stolthet hans spelare visat i den tre matcher korta turneringen.

Sen var förbundskaptenens tid också över, som chef för ett landslag som under sex år aldrig nådde de höjder han lovat Zlatan och själv drömt om så hårt.

Man var aldrig ens nära.

När Sverige nu vänder blad till ett kapitel som heter "Janne Andersson", så är det givetvis med visst vemod.

Men också med kittlande förhoppningar.


Det är rätt av Zlatan att sluta i landslaget.

Det finns liksom inget mer att pressa ut av den relationen, och det har på slutet blivit väldigt, väldigt mycket Zlatan. Mer än vi är vana vid. Lite för mycket för att det skulle bli effektivt och sunt.

Och det säger en del.

Det finns inte längre någon direkt uppsida med en Zlatan-fortsättning på sikt, ett enmanslandslag som det till slut blev - det finns bara en hotande rutschkana nedåt och den skulle kännas direkt ovärdig.

Det är dags för landslaget att gå vidare, och Sverige gör det med en generation spelare som redan bevisat sig vara vinnare på en internationell nivå.

Vi kommer nu att få se ett helt annat svenskt A-landslag i fotboll, och det är ett lag jag är mycket nyfiken på.

Som jag tror mycket på.

Men det är också unga män som kommer behöva tid på sig att växa in i uppgiften, och det stundande VM-kvalet som drar i gång i höst är en perfekt inledning på en ny era.

En ny epok.

Så sätt ingen kravbild på ett VM-avancemang 2018, sätt i stället en kravbild på att spela ihop ett landslag som med svenska resurser, och på ett "svenskt" sätt kan vara med och fightas i en EM-turnering 2020.

Vi har sett att det funkar, i U21-EM 2015.

Av det jag hör så kommer Janne Andersson första trupp se helt annorlunda ut än den som avslutade under Erik Hamrén. Det kommer att rensas ut och spelare som Erkan Zengin, Pontus Wernbloom, Jimmy Durmaz och Sebastian Larsson lär knappast hänga med på nästa kvaläventyr.

Tuffa besked.


Istället väntar Oscar Lewicki, Oscar Hiljemark, John Guidetti, Alexander Fransson, Ludwig Augustinsson och den så fantastiskt skicklige försvararen Victor Nilsson Lindelöf på att ta över kommandot på allvar.

Där finns fler som kommer trycka på.

Simon Tibbling, Alexander Milosevic, Sam Larsson, Simon Gustafson, Abbe Khalili - ja, jag kan fortsätta räkna namn ett tag till.

Jag tycker visst vi kan få lite tid att sörja ett EM-slutspel där Sverige inte gjorde ett enda eget mål, men när vi sörjt klart - och låt det bli kort - så ska vi börja drömma igen.

Och den här gången känns drömmarna på sikt faktiskt riktigt realistiska.