Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Marcus Birro

Birro: Sampdoria harvar som ett fyllo

Sampdorias Antonio Cassano är en seriefigur som hamnat i fel serie, skriver Marcus Birro. Foto: Borgia Gregorio
1990 ligger på månen. Så långt bort, och så länge sedan är det.
Den våren spelade Sampdoria final mot Anderlecht i Cupvinnar-cupen på Nya Ullevi.
Sampdoria var Italiens bästa lag i en tid när Italiens bästa lag med all säkerhet var världens bästa.
Nu harvar stolta Samp runt som ett trasigt fyllo på botten.
I den lilla parken framför Stora Teatern i Göteborg brukade vi ungdomar samlas och dricka öl. Vi hade inte åldern inne. Men ärligt talat kära medborgare, när har man den rätta åldern för någonting? Att födas? Att dö? Däremellan?
Det finns ingen rätt ålder för någonting. Så vi vinkade till oss det gladaste fyllot som köpte ut åt oss och sedan satt vi där på det brunbrända gräset, lyssnade på Thåström och The Sisters Of Mercy och trodde på allvar att vi visste hur man lirkade upp de stygn som världen hölls samman av.

Den 9 maj 1990 sitter vi där och dricker med ett gäng italienare. De har biljetter till matchen på kvällen och vi lyckas få tag i några vi också så vi går och ställer oss i Sampdoriaklacken. Det är en magisk upplevelse.
På den tiden var fortfarande italiensk fotboll exklusiv, inte så känd här i Sverige. VM någon månad senare skulle spelas i Italien. Över hela landet drog en fantastisk Italieneufori som en varm vind från södern. Lyxkrogar började servera bonnig italiensk lantmat, som polenta. Alla var italienare. Tro det eller ej men till och med det italienska landslaget hyllades i svenska medier.

Tillsammans gick vi under stora böljande flaggor mot arenan. Vi sjöng så högt vi kunde.
Sampdoria hade ett fantastiskt lag. Roberto Mancini och Gianluca Vialli var de två största stjärnorna. Och så hade man Attilio Lombardo. Fotbolls-spelaren som såg ut som en kemilärare i sitt begränsade hårfäste. Han ägnade sig åt vansinnigt snabba men alltsom-oftast rätt meningslösa ruscher längs kanterna. Han såg aldrig trött ut, bara glad. Han hade för vana att leende vinka åt motståndarnas supportrar.
Thomas Nordahl har berättat att det finns en Lombardo-förening i Sverige. Snälla Gud, låt det vara sant. Det är ju bara helt och hållet underbart.
Sampdoria vann med 2-0 och efteråt rann vi ut som en fin årgång vin längs Avenyns dyrare hak. Jag hånglade med en italienska och fick hennes Sampdoriakeps som minne. Jag har kvar den där kepsen ännu.

Nu är Sampdoria fortfarande det lag i Italien som har de vackraste tröjorna.
Man har något så ovanligt som en fantastisk arena där publiken kommer nära. Samma arena för övrigt där Sverige sidsteppade sig ut ur VM 1990 mot Costa Rica.
Man har världens vack-raste galning och kärleks-general, en fotbollens Rembrandt, Antonio Cassano.
Ändå är man indragen i bottenstriden.
Fansen förväntar sig varje år en uppryckning. Men ambitionen att ha sansad ekonomi har fått gå före drömmen om titlar. Genua är en hamnstad. Hade staden legat söder om Rom hade det varit ännu en askkopp för resten av landet. Men nu är man en del av det stolta, rika och välmående Norditalien som mest ser syd som ett födelsemärke som börjat klia.

Nu slåss stolta Sampdoria för sin överlevnad. Att vara indraget i bottenstriden är både hemskt och en njutning. Man har ett mål. Man känner underjorden treva efter en med sina jordiga, beniga fingrar. Att alltid endast skvalpa runt i mitten av en tabell är meningslöst i jämförelse.
När bottenkollegan Siena kommer på besök är det mesta sig likt. Ingenting fungerar. Cassano är en seriefigur som hamnat i fel serie. Ingen verkar förstå vad han menar med sina gester, med sitt spel, med sina tankar. Det blir oavgjort och ännu en gång rullas flaggorna ihop av besvikna, förvirrade och lätt uppgivna supportrar.
Men en dröm vilar bara i några dagar innan den envist börjar stiga uppåt och ut i blodet igen.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!