Birro: När jag tänker på Pia Sundhage...

När jag fortfarande på allvar drömde om att bli fotbollsproffs, när jag var åtta, nio år, spelade Pia Sundhage i Jitex. Jag minns att min italienska (och vänsterradikala) farsa med stor glöd och mycket värme talade om henne ibland, mest för att hon delade hans politiska uppfattning men faktiskt också för att det ibland hände att vår gula Golf rullade från det mögelskadade rad­huset i förorten, och in till stan, för att se Jitex spela.

När jag tänker på Pia Sundhage blir jag varm i hjärtat. När andra offentliga människor ska göra något lättsamt och, som det heter, bjuda på sig själv kan det sluta med förskräckelse. Min egen vidriga medverkan i "Let's dance" är ett utmärkt exempel på ett sådant svidande spektakel.

Men när Pia Sundhage sjunger Bob Dylan, framför den församlade världseliten i fotboll, skäms man inte. Man skrattar med. Man delar hennes helhjärtade engagemang. Hon är förankrad i vem hon är. Hon törs lita på att den hon är, också är det som tagit henne dit där hon är nu. På toppen.

Hon har fört sitt USA till dubbla OS-guld och det är naturligtvis så storslaget som det låter.

Kanske märkvärdigare till och med.

Fotbollen på damsidan är fort­farande en relativ ung sport och likt alla ungdomar växer och utvecklar sig fotbollen för varje år som går. Därför är det också en fantastisk bedrift att lyckas leda ett landslag (som heller aldrig är ETT landslag, utan alltid flera, landslag är dynamiska) till OS-guld med fyra års mellanrum. För en ung planta som den internationella fotbollen trots allt är på damsidan, är fyra år lång tid.

Med sina unika ledaregenskaper har hon lyckats med detta. Egentligen är hon allt det en modern, driven ledare INTE ska vara. Hon är varm, tillgänglig, öppen, ärlig, naiv, humoristisk. Det skulle vara lätt att försöka finta henne. Men man fintar inte Pia Sundhage hur som helst.

Den respekt hon inger har hon förtjänat. Hon behöver inte tatuera sina överarmar eller stirra ut i tomma luften med dumdryg blick under nationalsången som så många andra tydliga ledare älskar att göra i denna märkliga idrott som vi förälskat oss i. Hon förtjänar sina spelares respekt och hon förtjänar därmed resten av världens respekt också.

Hon är egentligen inte ute efter den, hon får den ändå. Och det där är en svår och utsökt konst som hon verk­ligen behärskar.

Det är befriande att en så okonstlad människa som Pia Sundhage lyckas bli en stor stjärna på den internationella fotbollshimlen. I en värld av iskyla, perfektion, yta, stålar och reklam finns det onekligen plats för en lätt åldrad romantisk drömmare som gärna sjunger Bob Dylan vid prisutdelningar.

Naturligtvis är drömmarna och förhoppningarna skyhöga inför sommarens EM-slutspel här i Sverige. Jag är helt säker på att Sundhage och tjejerna  i landslaget kommer  att  infria dem.

Grattis Pia. Och grattis Sverige.