Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Marcus Birro

Birro: Jag ryser när jag ser Atlético spela

Vi bevakar de största händelserna och sänder live varje dag.

Det är 20-årsdagen av Kurt Cobains självmord och jag sitter i Rom och ser spansk ligafotboll.

Det är en besynnerlig kombination som spanjorerna omkring mig hanterar genom att dricka väldiga mängder öl. Eftersom topplagen spelar ett i taget sitter jag där jag sitter och ser fans till Atlético Madrid, Barcelona och Real Madrid passera revy.

Under flera år har spansk ligafotboll uteslutande handlat om Real Madrid och Barcelona. Då och då har något annat lag hängt med ett tag men aldrig förmått utmana på allvar i det långa loppet. Det Diego Simeone gjort med Atlético Madrid är verkligen enastående. Inte bara att han dansade undan Milan med brutal enkelhet, och inte bara att de spelade 1-1 borta mot Barcelona i Champions League nu senast, det allra mest briljanta är att han över tid inte bara utmanat de två stora, utan faktiskt också leder jakten, och fortfarande håller undan.

Jag ryser när jag ser Atlético spela fotboll och det är inte av vällust. Jag kan inte förklara och inte försvara min ovilja att uppskatta det fantastiska de faktiskt åstadkommit. Det är rakt igenom osakligt och obegripligt. I går vinner man med 1-0 och det är helt utan känslor, som att lyssna på en blivande civilingenjör analysera hållfastheten hos muttrar. Efter ledningsmålet kontrollerar Atlético matchen utan att spilla en enda droppe mer energi än man behöver.

Jag kommer få käka upp den här krönikan stekt i olivolja om Atlético faktiskt skulle lyckas vinna La Liga.

Det skulle dessutom vara rätt åt mig.


Efter det fylls stället av folk från hela världen som håller på Barcelona. Allt från små pojkar i Messi-tröjor, till gamla damer i Barcelona-hattar och de ilsket röda läpparna runt sugröret på en sangria. Barcelona vinner med 3-1. Någonstans hade jag en tanke om att kollektivet Barcelona skulle börja ta större ansvar men det har blivit tvärtom. Messi är viktigare än någonsin. Herregud, vad överlägsen han är.

Också dagar när han ser ut att ha skallen i en omloppsbana runt jorden och hjärtat i en VM-final mot Brasilien i sommar, så dominerar han fotbollsplanen på ett sätt som faktiskt ingen gjort sedan landsmannen Diego Maradona ställde ut skorna den där sommaren i Mexiko 1986 och lät de dansa hela vägen till guldet.

Messi är bäst i världen och får en världsspelare som Neymar att se ut som en trubbig lagspelare i Kamlar FF.


Real-fansen är kargare, färre, manligare. De står lutade mot väggen och låtsas inte bry sig om att deras idoler enkelt dammar av ett annat stackars Real Sociedad med 4-0 borta.

Trots att Real Madrid faktiskt bara ligger trea i ligan så känns de ändå som världens bästa lag när de vill.

Ingen av de vita fansen höjer ens ett ögonlock då slutsignalen går. En seger är ingen seger om den inte leder till en RIKTIG seger...

Jag dricker en sista kaffe och ger mig ut i den romerska natten. Det är 20 år sedan Kurt Cobain tog sitt liv och tjugo år sedan Roberto Baggio missade den där straffen i VM-finalen mot Brasilien.

Om några månader är det VM igen och helt säkert kommer både Spanien, Leo Messi, Neymar och Cristiano Ronaldo vara med och slåss om guldet då.