Marcus Birro

Birro: Jag kommer att minnas tårarna mer

Vi bevakar de största händelserna och sänder live varje dag.

Jag brukar med rysningar minnas Italiens VM-facit under 90-talet:

Ut på straffar i VM 90, 94 och 98.

Det är ju ändå en segerrik picknick i jämförelse med den sylvassa förbannelse som Benfica dragit på sig.

En fördömd tradition är också en tradition.

Sevilla vinner till sist på straffar, men jag kommer att minnas de rödvita fansens tårar mer än de rödvita fansens glädje.

I går höll Benfica upp en spegel från förra året när Chelsea avgjorde med ett sent mål. Tungt, tungt då.

Sedan dess har Benfica, både lag och fans, putsat vingarna, läkt sina sår och tagit sig till ännu en final.

Det är naturligtvis storartat. Det är också lika dött som grus om du aldrig vinner, och Benfica vinner aldrig. Det kan vi nog slå fast med en rätt brutal övertygelse.

Åtta finaler, åtta förluster.


Matchen då? Ett spektakel med två ansikten. Första halvleken behöver jag inte ens baksidan på en bussbiljett att skriva hem om.

Det händer mer på tio minuter i andra halvlek än det gjorde under hela den första. Det är ingen match för mittfältets generaler.

Planen blir en grön autostrada fram till straffområdet. Ett tag ser man enbart spelare som transporterar bollen över stora ytor gräs. Motståndarna står parkerade vid straffområdet, som i handboll.

Benfica missar givna superlägen och även Sevilla är ofokuserat i avgörande lägen. Det verkligen känns att det är final. Tempot är lite för högt för de båda lagens bästa och ingen av spelarna lyckas under ordinarie matchtid vara tillräckligt kall för att verkställa de många chanser som skapas. Samtidigt spelar båda lagens försvar resolut och med stort mod.

Lagen byts åt att äga matchen. Benfica ramar in halvleken med att vara bäst i början och slutet. Där emellan är det väldigt mycket Sevilla.


I slutet av första förlängningskvarten är Sevilla närmast men annars är det som att se två nyväckta björnar komma staplande ut ur sina iden. Det är slutet på en lång säsong, sista matchen efter en lång turnering, sent på året, sent på kvällen, sent på jorden...

Två passionerade länder, två helhjärtade lag. Vem lyckas andas lugnare? Vem har närvaron att värdera situationen åtminstone en gnutta kyligt? Vem tar ett steg tillbaka och får överblick?

Egentligen inget av lagen.

Rädslan att förlora väger tyngre än viljan att vinna.


Även på en neutral åskådare som undertecknad snurrar det i huvudet när förlängningen drar i gång. Vad är 90 plus 15? Är det paus? Hur mår man egentligen som Benfica-supporter efter att ett år efter den brutalt sena förlusten mot Chelsea återigen gå en kamp mot sitt eget öde.

Ju längre matchen går desto räddare blir Benfica. Och rädsla är samma sak som förlust när det handlar om stora finaler.

Man ser det på publiken också. Ju längre tiden går, desto blekare ansikten. Ingen snurrar på halsdukarna länge. Många par ögon förlorar sig plötsligt mitt i ingenstans och det är inte svårt att förstå att fansen målar förra årets final på sina ögonlock.

Vad är oddsen på att det ska hända igen?

Mot slutet av matchen faller spelare med kramp som käglor lite överallt på planen.

Till sist blåser domaren i sin vissla och det oerhörda lotteriet med straffar (som egentligen inte alls är ett lotteri utan en vetenskap baserad på hjärta och känsla) får skilja de båda lagen åt.

Men då har Benfica redan förlorat.

Straffarna har ingenting med Benficas förlust att göra. De hade chansen att bryta förbannelsen medan det ännu fanns tid. Ju längre den gick, desto starkare växte sig förbannelsen.

Grattis Sevilla. Ni signerar den oerhörda överlägsenhet som spansk fotboll målat upp för oss sedan 2008 i stort sett.