Marcus Birro

Birro: Jag har aldrig känt mig så unik

Vi bevakar de största händelserna och sänder live varje dag.

Vad gör man när drömmen känns avlägsen? Man drömmer en dröm som drömmer en dröm. Man fortsätter vinna sina matcher och hoppas att den stora mardrömmen ska spinna sin snubbeltråd framför zebrans fötter. Man skänker sina supportrar glädje efter glädje, extas efter extas.

Tack Roma för att jag får vara en liten eldfluga i denna underbara natt av ljuva drömmar.

Det finns få saker som är lika tidlösa, klassiska och sagolika som en vårkväll i Rom. Himlen gnistrar blå över taken. Ungdomarna från tusen länder viskar hemligheter på lika många språk och en liten bit utanför staden, precis nedanför kullen med cypresserna, tronar den gamla olympiastadion som en änka som lärt sig älska livet igen.


De där stegen, från säkerhetskontrollen och fram till arenan, känns inte som steg alls, utan som lätta lyft från marken. Jag blir tio år igen. Det finns ingenting av sorger som kommer i närheten av mitt liv när jag går på fotboll i Rom. Livet med all sin futtighet sjunker undan och försvinner. Jag är där 90 minuter före matchstart. Långsamt fylls arenan med människor. Curva Sud sjunger upp, Flaggorna, halsdukarna och fanorna böljar som ett varmt, eldrött hav över hela arenan. 

I höstas gav jag ut en bok om en ung kille som får chansen att bli proffs i Romas ungdomslag. En dag får han chansen att dels träffa Francesco Totti och spela en match på Olimpico.


När jag sitter bara femtio meter ifrån Valmir Berisha när han värmer upp tillsammans med Totti och de andra kan jag bara le åt verklighetens underbara förmåga att enkelt överträffa dikten. 

När Roma, Roma drar igång står jag där med min halsduk över huvudet och trots att vi är runt 40 000 så kan jag svära på att jag aldrig känt mig lika unik och underbar som under de där minuterna. 

Jag har längtat hela mitt liv efter att komma hem, att få ro. Jag kan ärligt säga att jag aldrig kommit närmare den känslan än när jag står på Stadio Olimpico och bara är några minuter ifrån att se Roma spela fotboll.


När den lätta, ljumma brisen drar ner från kullarna ovanför arenan från rätt håll, kan jag under några sekunder känna doften av gräs. Då blir drömmen om Rom verklig för en kort stund. Detta är mina drömmars arena. Jag vet inte hur många timmar jag ägnar varje vecka åt att läsa om, diskutera, tänka på och resonera runt den där arenan och de spelare som äntrar den. När jag då plötsligt känner doften av gräs blir allt det där verkligt. Lika verkligt som drömmen om en omöjlig ligaseger blir för oss när Roma tar ledningen genom en pånyttfödd Rodrigo Taddei. 


Roma spelar fantastisk fotboll just nu. Det går snabbt, det är självsäkert men med värme, det är elegant och det är också extremt produktivt. Det är genomarbetat i minsta detalj. Romas framgång består av många olika komponenter. Men den viktigaste heter Rudi Garcia. Hans sylvassa blick för varje matchs unika sammansättning, hans skoningsslöa noggrannhet och hans kompromisslösa attityd, är de tre viktigaste grundbultarna till att detta bygge står där det står. 

Roma vinner enkelt med 3-1 mot Atalanta och finns det en värld utanför Rom så gör den inte mycket väsen av sig...


Drömmen om drömmen då? Hur var det med den? Går det att vinna ligan? Nej, antagligen inte. Men det kanske inte spelar så stor roll. Ibland älskar vi människor för att de ger oss chansen att drömma. Att vi sedan inte når hela vägen fram till drömmarnas mål spelar faktiskt ingen roll, Drömmen om drömmen är i sig själv nog.

På vägen hem tillbaka till lägenheten sneddar jag över Piazza San Pietro och korsar änglarnas bro, mitt emot Castel Sant Angelo. Väl hemma glömmer jag ta av mig skorna. Det känns inte som om jag gått på dem alls. Har jag inte flugit hela vägen, en meter eller så ovanför marken?

Eller var det bara en dröm?

Om det var så, låt mig få drömma den länge än.