Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Magnus Nyström

Jag glömmer aldrig de fina orden om farfar

Foto: OLLE WANDE / FOTO: OLLE WANDE / KOD: 7138 EXPRESSEN
Foto: SARA STRANDLUND
Foto: ERLAND SEGERSTEDT/TT / TT NYHETSBYRÅN

Jag har följt Jimmie Ericssons fina karriär från första parkett.

Det har verkligen varit en förmån.

Alla finalerna. De stora segrarna. Och den orubbliga viljan att vinna.

Men det jag minns mest är de fina orden om hans farfar.

De senaste åren har ilskna supportrar till andra SHL-lag hojtat (och önskat) att den där jobbige jävla Jimmie Ericsson ska var slut som toppspelare.

Efter alla sina SM-finaler tyckte många det var dags för andra att ta huvudroller.

I slutspelet för två år sedan hade Djurgården en juniorkedja som snodde rubriker och vann matcher.

Ända till semifinalen mot Skellefteå, då gubben Ericsson återigen visade vem som är bäst när det gäller som mest.

I en match på Hovet avgjorde han med ett ”Foppa-mål.

– Jag bestämde mig nog aldrig för att göra en sån variant, den bara blev så, sa 38-åringen belåtet efteråt.

 

Ericsson vann två SM-guld med Skellefteå, VM guld med Tre Kronor och Gagarin Cup med St Petersburg. Han tog matchens första tekning mot Sidney Crosby i OS-finalen 2014 och hade inte Nicklas Bäckström blivit avstängd timmar före finalen så hade han och Ericsson även kunnat ha ett OS-guld.

Jimmie Ericsson gjorde ett bra jobb bland alla NHL-stjärnor i Sotji.

Han var inte alltid den bäste spelaren i sina lag, men han gjorde alltid sina lag bättre - speciellt i de matcher som gällde som mest.

Det var då han trivdes som bäst.

Få spelare har dominerat och visat sådan klass i vår högsta serie i Sverige genom åren som Jimmie Ericsson. 

39-åringen förtjänar allt beröm han kommer att få nu och jag hoppas han njuter av lite ledig tid tillsammans med sambon Lotta Gustafsson och barnen Elsa, nio år, och Olle, tre år.

Snart är vinnarskallen tillbaka i någon ny roll - och vad han än hittar på så betvivlar jag inte på att han kommer göra succé. Han kommer inte tillåta något annat.

 

Jimmie Ericsson har fått fin uppfostran och skolning av sina nära och kära. Det var påtagligt inte minst då jag delade ut Guldpucken till honom våren 2013. Vi gjorde en direktsänd tv-sändning på SportExpressen tillsammans med bland andra dåvarande förbundskaptenen Per Mårts. 

Ericsson hade kunnat bara njuta av de egna framgångarna.

Men han hyllade sin störste supporter, farfar Ola, som gått bort året före.

– Jag önskar att farfar hade fått uppleva det här. Han hade varit så stolt, sa Jimmie och pratade mer om sin farfar än sig själv.

Om hur han tänkte på farfar på natten efter avgörande guldmatchen den våren.

– Jag satt i spelarbussen på väg hem till Skellefteå efter sista matchen i Luleå. Och jag tänkte på farfar. Hur grymt stolt han hade varit. Han bodde i Malå och gick och köpte tidningarna varje dag och läste allt som skrevs om mig. Sedan stod han gärna kvar där vid Pressbyrån och väntade att fler skulle komma dit så att han fick skryta om mig. Han var min störste supporter.

Jimmie lyfte upp Guldpucken för fotografen och fick tårar i ögonen när han berättade:

– Farfar såg så många matcher han kunde, eller också lyssnade han på radio, och han hörde illa så radion var på enorm ljudvolym. Han läste precis allt. Ibland tyckte han det var världens bäste journalist som skrev och ibland tyckte han att samma journalist var så jävla dålig att han borde få sparken omedelbart.

Jag kan nog ha hamnat i båda kategorierna, sa jag. 

– Ja, det kan nog stämma, svarade Jimmie och fortsatte:

– Han hade varit så enormt glad och stolt nu, jag tänker ofta på honom. Och jag tycker om att bli känslosam, jag brukar tänka på honom precis före matcher. Som när Loa Falkman sjunger nationalsången före VM-matcher. Då tänker jag på farfar och min dotter Elsa. Sedan är jag redo...

När Jimmie Ericsson var redo var det inte roligt att vara motståndare. Men trots att han alltid hade en viktig roll i sina lag och var en hyllad stjärna som även kunde var elak på isen och även ramla lätt ibland om han tyckte att han fått för många smällar som domarna missat, så ansåg han sig aldrig - ALDRIG - större än sitt lag.

Han gjorde allt för laget.

Allt för att vinna.

 

Han själv var aldrig större än laget. Hans ego stod aldrig i vägen för lagets framgångar. men han krävde också samma stil av sin omgivning. Han hade kunnat bli en bra NHL-spelare, men fick aldrig erbjudandet han ville ha, kände inte det fulla förtroendet och då valde han andra vägar.

Svensk hockey skulle må bra av fler som Jimmie Ericsson. 

Det är bara att läsa citatet i min intervju.

Ditt bästa råd till unga talanger?

- Att jobba för att göra saker för att laget ska nå bättre resultat. Att alltid hjälpa laget att prestera på en högre nivå, även om du kanske inte står där som hjälte själv efteråt. När man alltid tänker på lagets vinst före sin egen vinst, då blir man enormt uppskattad som en spelare man kan lita på och det är en ganska trevlig känsla.