Magnus Nyström

Jag gillade att Lias kastade bort medaljen

Lias Andersson.
Foto: JOEL MARKLUND / BILDBYRÅN
Foto: JOEL MARKLUND / BILDBYRÅN

BUFFALO. Lias Andersson har kritiserats för att han kastade upp sin silvermedalj på läktaren.

När jag såg det tyckte jag om Juniorkronornas lagkapten ännu mer.

Ska Sverige vinna guldmedaljer, då behövs fler som Lias Andersson.  

Han fick silvermedaljen runt halsen, tog av den direkt och kastade upp den på läktaren. Han fick en trofé av något slag som belöning för det svenska silvret och den blev han snabbt fråntagen av svensk ledare så inte den också hade åkt upp på läktaren.

Efteråt torkade Lias tårar och förklarade att han inte villa ha någon mer silvermedalj.

- Det var någon kille på läktaren som ville ha den mer än vad jag ville. Den hamnar bara i någon låda där hemma ändå. Jag har redan en exakt likadan silvermedalj från U18-VM, så jag behöver inte ha två, sa han.

Föga förvånande fick han kritik för det där.

Först av kanadensiska spelare. 

– Det var nog lite respektlöst. Jag tycker inte man gör så, sa Drake Batherson. 

– Jag skulle absolut inte göra så, sa Conor Timmins.

Lias Andersson sågades av Leif Boork

Och sen på sociala medier.

Damkronornas förbundskapten Leif Boork skrev:

"Min uppfattning; det är inte ok att kasta bort sin medalj offentligt!" 

Själv blev jag ännu mer förtjust i Lias Andersson.

Jag förstår alla argument om att det inte så snyggt ut, att det kan uppfattas som osportsligt, ovärdigt, barnsligt - och vad ni vill.

Men om jag själv skulle ut i en final skulle jag inget hellre vilja än att ha Lias Andersson vid min sida.

Han kom till Buffalo för att vinna.

Det fanns inget annat för honom.

Även vi inom media ska vara självkritiska

Jag uppmuntrar naturligtvis inga barn- och ungdomsidrottare att kasta medaljer.

Men detta var en JVM-final i en fullsatt NHL-arena inför miljonpublik.

Lias Andersson spelade skadad både i semifinalen (då han gjorde ett viktigt mål) och i finalen.

Han gav allt han hade för seger. men Sverige misslyckas och då vore det väl konstigt om spelarna inte var förbannade, ledsna och besvikna.

Vi pratar ofta om att vi inte vill höra tråkiga svar och klyschor från idrottare, när sedan någon visar känslor så får han eller hon kritik för det.

Av såväl supportrar som media.

Och här finns verkligen skäl för oss i media att vara självkritiska. Ibland gör vi för stor sak av att någon visar känslor. När vi mest borde vara tacksamma över det.

Lias Andersson har själv sagt att han kan filma för att vinna

Rasmus Dahlins ilska mot filmande kanadensare förstår jag också.

Dahlin var lika besviken som Lias Andersson.

Men Lias själv har här i Buffalo sagt att han gör allt för att vinna, även filmar. 

Jag gillar inte filmningar. Det vill jag inte se. Men jag förstår hur Lias tänker och utan inställningen "jag gör vad som helst för att vinna" blir det inga guldmedaljer.

Sen vet ingen av oss utom huvudpersonerna om någon kanadensare filmade i finalen.

Däremot vet vi att juniorvärldsmästarna gjorde fler mål än Sverige, gjorde färre misstag än Sverige och i slutminuterna var det Kanada som höjde sig när det behövdes som mest.

Jag har aldrig sett så här många gråtande spelare 

Scenerna efter matchen är oförglömliga. Jag har träffat många förlorare efter stora finaler, men har aldrig sett så här många gråtande spelare.

Det var gripande att se.

Filip Gustavsson försökte tappert säga att han en dag kommer vara stolt över sin silvermedalj (något jag tror de flesta ändå kommer känna med tiden - och det ska de vara också). Men Filips röst stockade sig flera gånger. En stund stod han bara där tyst som om han inte visste var han skulle ta vägen.

Elias Pettersson bröt ihop och började gråta flera gånger. Han var otröstlig.

Promenaden till omklädningsrummet (som Juniorkronorna hela tiden haft i träningshallen vägg i vägg med KeyBank Center) blev som en golgatavandring förbi glada och sjungande kanadensiska fans.

Försök förstå känslan Rasmus Dahlin hade inom sig när han vid ett tillfälle tvingades höja rösten när han blev intervjuad för att höras över sjungande kanadensiska fans.

Den smärtan.

Den känslan i hjärtat.

Då är det inte konstigt att det flyger silvermedaljer genom luften.