Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Magnus Nyström

Har aldrig blivit så starstruck som då

Mark Johnson (till vänster) en av många tuffa bataljer i den klassiska OS-matchen mot Sovjet i Lake Placid för exakt 40 år sedan.Foto: AP / AP TT NYHETSBYRÅN
USA har gjort det omöjliga och besegrat mäktiga Sovjetunion vid OS i Lake Placid.Foto: AP / AP TT NYHETSBYRÅN
Foto: TOM SWEENEY / AP TT NYHETSBYRÅN
Viktor Tichonov och hans ryska landslag chockades av det amerikanska landslaget. Foto: AP

Jag har intervjuat tusentals hockeystjärnor genom åren - men aldrig blivit så starstruck som över mötet med barndomsidolen Mark Johnson.

Han som gjorde två mål när USA slog Sovjet i OS i Lake Placid för exakt 40 år sedan.  

– Jag kan inte säga att vi hatade coachen Herb Brooks. Men alla i laget tänkte: ”vi ska visa den jäveln”...

Jag satt på hotellet i Madison, USA, för en intervju inför OS i Salt Lake City, och kände mig lite pirrig trots att jag då hade bevakat NHL på heltid i flera år och varit journalist i över tio år. Det var nästan lite overkligt. Jag som trodde att jag lydigt skulle få anpassa mig till hans schema och ta mig till någon bestämd plats och vara där i god tid.

– Jag kommer till ditt hotell, sa han i telefon

– Eh...okej.

Jag gick ner i lobby långt i förväg och läste igenom mina frågor flera gånger, sen kom han in genom dörren, log glatt och hälsade artigt.

- Hello, I´m Mark Johnson.

– Hello, sa jag och tog i hand med killen jag lekt att jag varit så många gånger på den spolade isen mellan längorna av hyresbostäder i Torshälla.

Jag minns så väl när jag såg matchen i tv-rummet i vårt hus på Liljegatan.

USA-Sovjet, OS i Lake Placid, för exakt 40 år sedan.

Även en tioåring fattade att USA och Sovjet inte gillade varandra och att Jimmy Carter och Leonid Brezjnev inte var bästa vänner. Jag visste att det fanns något som hette Kalla kriget och att Sovjet hade världens mest fruktade hockeylag. 

USA kom till OS med collegespelare. Det var världens bästa landslag mot ett gäng skolpojkar. Det var Kalla Kriget - på en hockeyrink. Inför hela världens tv-tittare.

Ingen trodde på fullt allvar att USA skulle vinna.

Jag minns hur vi jublade framför tv:n. Mer än vi hade gjort tidigare under OS när både Thomas Wassberg och Ingemar Stenmark hade vunnit guld.

Det var någonting med USA:s entusiasm, offervilja och spelglädje som smittade av sig. Det var som den bästa västernfilm då ”the bad guy” häpet tvingades se sig besegrad. Mark Johnson gjorde två mål när USA slog Sovjet med 4-3.

I sista matchen i turneringen säkrade USA guldet genom seger mot Finland.   

Veckorna efter lekte jag och mina kompisar USA så fort vi spelade hockey och alla ville vara Mark Johnson. 

Trodde ni verkligen att ni skulle vinna, frågade jag Mark Johnson när vi träffades.

 – Före matchen mot Sovjet hade ingen av oss tänkt tanken att vi skulle kunna slå dem. Vi var rädda att vi skulle bli förnedrade och den rädslan var en drivkraft, sa han.

Coachen Herb Brooks hade jag tidigare träffat av en slump i samband med en NHL-match. Då hade han sågat Peter Forsberg och sagt: ”det är hans eget fel att han blir skadad så ofta, han spelar för vårdslöst”. På den tiden jobbade jag för DN i New York och det var en reporter hemma i Stockholm som fick det otacksamma uppdraget att ringa Kent Forsberg för en kommentar. Jag tror Kent slängde på luren.

Herb Brooks väckte känslor.

Mark Johnson berättade för mig:

– I första pausen i OS-premiären mot Sverige skällde Brooks ut oss så mycket att en lagkompis började gråta. När Brooks gåt ut ur omklädningsrummet sprang den spelaren efter och skrek: ”din jävla idiot”. Brooks sätt att coacha vara att skapa ett lag genom att vi alla skulle bli rasande på honom   

Sen slog alltså detta USA mäktiga Sovjet. Samma ryska landslag som året därpå slog Kanada i finalen i Canada Cup med 8-1.

Jag erkänner: jag var som en storögd tioåring när Mark Johnson berättade om miraklet.

– I slutet av matchen var det ingen som satt ner i vårt bås. och vi bara skrek åt varandra att kämpa. Efter matchen såg de ryska spelarna väldigt gamla ut. Vi bara hoppade upp och ner. Några av ryssarna kunde inte låta bli att le när de såg hur glada vi blev.  

Efter OS blev laget inbjudet till Vita huset. Alla blev imponerade av det här laget. Även ärrade NHL-stjärnor.

Mark Johnson berättade om tiden efter guldet:

– Ibland har jag fortfarande svårt att fatta att vi verkligen vann. Vi var bara ett gäng grabbar som spelade hockey för att det var kul. Vi fattade inte hur bra vi var. Det var inte många av oss som ens trodde att vi skulle lycka slå oss in i NHL. Efteråt var vi som rockstjärnor allihopa. Jag blev proffs i Pittsburgh och mottagningen var enorm,. Rutinerade NHL-stjärnor kollade till och med nyfiket hur jag lindade mina klubbor.