Magnus Nyström
Alla känner till Stanley Cup-bucklan. Hockeymästarna i NHL får onekligen fira med en magnifik buckla.
Vinnaren av Indy 500 får lyfta en ännu snyggare trofé.
På The Borg-Warner Trophy får alla vinnare sitt ansikte ingraverat i trofén.
Jag har stått tillsammans med Marcus Ericsson på museet på Indianapolis Motor Speedway och tittat på just den pjäsen.
– Där vill jag gärna ha mitt ansikte någon gång, sa Marcus då.
Nu kommer han få det.
Vi åkte också runt på delar av banan tillsammans i hans privatbil den gången. Det var hans första år i Indycar. Efter fem tuffa år i formel 1, där du är chanslös från start i den typ av bilar Marcus tvingades köra på den tiden.
Han blev lite hånad under de där tuffa åren.
Det snackades om att han inte kunde vinna. Att han inte var bra nog för att vara i formel 1. När sanningen var att han satt i för dåliga bilar.
Ändå har det gnällts en del, eller inte sagts någonting.
Den förste svenske Indy 500-vinnaren Kenny Bräck har inte direkt hyllat Marcus Ericsson genom åren.
Konstigt nog, med tanke på att Kenny fanns med i början av Marcus karriär.
När Felix Rosenqvist kom in i Indycar blev han hyllad mer än Marcus.
■■■
Ja, Marcus har ofta blivit lite skuffad åt sidan när racerförare har hyllats och under söndagens Indy 500 fick vi inte ens se tv-bilder från Marcus bil.
Nu är läget helt annorlunda.
Marcus Ericsson från Kumla kommer leva för evigt i idrottshistorien - och snart finns hans ansikte på den där fina trofén.
Jag har känt Marcus sedan 2014, träffade honom flera gånger på plats i samband med formel 1-lopp.
Det som alltid imponerat på mig är hans målmedvetenhet och envishet.
Hur han inte tillåtit motgångar att påverka honom.
Hur han envist fortsatt jobba för att bli bättre.
Det har varit stenhård fysträning med personlige tränaren Alex Elgh. Marcus har jobbat med sin egen körteknik och studerat data och tv-bilder. Han har med stor portion ödmjukhet jobbat med sina ingenjörer och övrig teampersonal i sitt stall Chip Ganassi.
Redan i fjol visade han sin klass på ett sätt som borde fått fler att reagera.
Det var då han vann stadsloppet i Nashville.
■■■
Han startade på 18:e plats efter ett misslyckat kval, på fjärde varvet körde han in i en konkurrent och Marcus verkligen flög upp i luften med sin bil – och åkte ner till 25:e och sista plats.
Till sist lyckades han ändå vinna det loppet.
Jag minns fortfarande vårt första samtal efter den triumfen.
Då sa Marcus:
– De flesta här i USA tycker det är större att vinna Indy 500 än mästerskapet. Jag tänker att det är väl lika bra att vinna båda.
Nu har han vunnit Indy 500 – och han leder mästerskapet.
31-åringen är redan en legend i motorsporten.
I den där intervjun i fjol så frågade jag också honom:
Det känns som du verkligen bevisat för många som tvivlat på dig att du är en toppförare – känns det lite som en revansch för dig nu?
– Absolut, så känner jag verkligen. Jag påverkas inte av vad folk tycker och tänker. Men det är svårt att undvika en del kommentarer på sociala medier och även från journalister. Speciellt efter fem år i formel 1-bilar som inte höll måttet, så var det många som dömde ut mig. Folk har så lätt för att trycka ner andra och sport handlar om resultat. Men det är väldigt skönt att visa vad jag kan, sa han då.
■■■
Som journalist ska man inte stå i hejarklacken, det är en självklarhet.
Men efter alla tuffa år och många samtal med Marcus är det klart att jag bara önskat honom det bästa.
Jag var egentligen ledig den här söndagen, men ville förstås se racet och vi bestämde att jag skulle skriva om loppet. Väl medvetna om att både Marcus och Felix Rosenqvist hade fina utgångslägen. Lika medvetna om den stenhårda konkurrensen.
För mig var det fullt fokus på att göra ett jobb.
Men okej, det var svårt att vara oberörd och sitta helt stilla de sista varven.
Åt helvete med att vara cool – jag skrek framför tv:n.
Ja, jag erkänner. Så var det.
Och Marcus Ericsson förtjänade verkligen detta.
Han blir som sagt en legend i USA - landet som kan hylla sina idrottshjältar bättre än alla andra.
Så då passar det att avsluta med en mening på engelska.
Good things happens to good people.