Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Magnus Nyström

Är det verkligen så farligt att filma?

Foto: HENRIK HANSSON / BILDBYRÅN
Foto: OLA WESTERBERG / BILDBYRÅN

Om en svensk spelare delar ut en armbåge på väg fram till ett mål mot Kanada jublar vi och säger "domaren dömer" och "hockey är en tuff sport".

Många kan jubla åt slagsmål och tycka det är en del av sporten.

Men om någon filmar – då blir det ett jävla liv.

Nog är det lite dubbelmoral.

Skellefteås Filip Berglund anmäldes till disciplinnämnden för diving efter fredagens match mot Djurgården. SHL:s situationsrum granskade händelsen och kom till slutsatsen: "Djurgårdsspelaren Sebastian Strandberg kommer lite efter och stoppar in klubban med en hand under händerna på Berglund. Berglunds ben försvinner, han ramlar och får med sig en utvisning för hooking”.

Disciplinnämnden dömde Berglund till 5000 kronor i böter.

De flesta hockeysupportrar blir förbannade över filmingar och skriker högt:

- Avstängning!

- Filmningar måste bort från sporten!

- Ishockey får inte bli som fotboll!

Själv tänker jag på ett möte med Lias Andersson under JVM i Buffalo senast.

Vi pratade om allt han gjorde för att vinna.

Det mesta han sa gillar de flesta hockeysupportrar.

Tufft spel, hårt spel, trashtalk och ingen av oss har haft problem med svenskar som spelat "på gränsen" mot elaka kanadensare eller andra motståndare genom åren.

Vi har älskat Börje Salming, Ulf Samuelsson, Douglas Murray och Peter Forsberg - även när de varit som mest brutala.

Vi har försvarat det med.

 - Hockey är en tuff sport.

Lias Andersson försvarade filmningar

Jag satt med Lias i Buffalo när han berättade hur han fick motståndare ur balans med trashtalk och sen sa han: 

- Kan man snacka, då gör man det. Kan man filma till sig utvisning, då gör man det. Man gör precis allt man kan för att vinna. Det finns inget annat.

Jag minns hur jag kom av mig. Eftersom jag gillar Lias blev det en fin krönika ändå även om jag lade till: "nu är jag väl ingen supporter av filmningar", men sedan hyllade jag honom för hans inställning.

När fotbollsspelare ramlar omkull hör vi ibland en Glenn Strömberg eller någon annan expert säga i tv att det var rutinerat gjort.

Fotbollspelare har filmat i alla tider. Även Glenn Strömberg själv vid ett uppmärksammat tillfälle i landslaget, då han filmade till sig en straff.

När hockeyspelare säger: jag gör allt för att vinna, så kan det betyda att komma undan med en hakning, armbågstackling eller smäll på käften på en motståndare.

Fotbollspelare ramlar lätt av samma anledning. 

Allt för att skaffa sig fördelar, allt för att vinna.

Ibland möts dessa världar och då ramlar Filip Berglund i en hockeyrink.

Är det en generationsfråga?

Är det verkligen så farligt?

Är det så fel?

Varför är en filmning värre än en armbåge i ansiktet?

I Kanada hyllas legendaren Gordie Howe för sin karriär och ofta nämns hans vassa armbågar - hans sätt spela över gränsen var alltså en del av hans storhet.

Vad är egentligen mest fusk: en armbåge eller en filmning?

Har Lias Andersson rätt som tycker det är rätt att filma till sig en utvisning om det leder fram till seger?

Är det kanske en generationsfråga: den äldre hockeypubliken ser filmning som ett fusk nästan i klass med doping medan många yngre tänker snacka, slåss, filma - jag gör allt för att vinna?

Många frågor. Inte lika många självklara svar.

Själv slipper jag helst både armbågstacklingar och filmningar. Samtidigt älskar jag småfula slutspelsmatcher då spelet är som hårdast, även om jag för länge sedan tröttnat på kastade handskar och slagsmål.

Och nej: jag tycker inte det är hedervärt att ramla och det är skamlöst att låtsas göra illa sig. Jag vill inte se filmningar som en väg till seger.

Men nog sjutton är det dubbelmoral att hylla armbågen i kampen framför kassen, men förakta filmningen?

Ja, här har ni något att diskutera i grupper över fredagsölen eller i ishallen i helgen.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!