Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Ludvig Holmberg

Står här och skäms – borde vi vara oroliga?

Meraf Bahta. Foto: JOEL MARKLUND / BILDBYRÅN
Armand Duplantis. Foto: JOEL MARKLUND / BILDBYRÅN

LONDON. Den svenska truppen dundrade in i London med stort självförtroende och höga målsättningar.

Nu står vi här och skäms.

Borde vi vara oroliga för framtiden?

Det är inte alltid lätt att vara svensk journalist på Olympiastadion i London.

Ett exempel från i onsdags eftermiddag: Det är mindre än 24 timmar sen Khaddi Sagnia, Charlotta Fougberg och Maria Larsson åkt ut från VM med huvudet före, vi törstar efter blågula framgångar och nu dånar den norska nationalsången ut över hela arenan.

Karsten Warholm står överst på prispallen med en guldmedalj runt halsen.

Och bredvid mig står den norske journalisten John Rasmussen och sjunger allt vad han kan: ”Ja, vi elsker dette landet, som det stiger frem, furet, værbitt over vannet, med de tusen hjem…”

Hur kunde det blir så här?

Det känns som att vi är på VM i längdskidor.

 

För bara några veckor sen såg allting väldigt, väldigt bra ut.

De svenska rekorden bara haglade. Tio stycken noterades (!) av namn som Daniel Ståhl, Meraf Bahta och Michaela Meijer. Samtidigt rasslade det in medaljer både på junior- och ungdomsmästerskapen: Två guld och två brons på JVM i Grosseto, två guld, två silver och två brons på U23-EM i Bydgoszcz.

Karin Torneklint svävade på moln.

Förbundskaptenen delade ut VM-biljetter åt höger och vänster, hela 32 namn skulle med – de var så många att landslagets kläder inte räckte till! – och målsättningen spikades till en medalj och tio finalplatser.

Vi rotade i statistiken och kände att ”ja, för tusan, det här ska nog kunna gå vägen!”.

Kanske fick vi lite hybris?

 

Efter en lyckad förstahelg, med silver av Daniel Ståhl och fina prestationer av Michel Tornéus, Meraf Bahta och Simon Pettersson, har besvikelserna avlöst varandra.

Det har stundtals varit bedrövligt, faktiskt.

Michaela Meijer klarade inte en enda höjd i stavhoppet, Ida Storm glömde bort hur många varv hon skulle rotera i släggan, Charlotta Fougberg försökte springa 3 000 meter hinder trots att hon var skadad, Khaddi Sagnia gjorde övertramp och Erika Kinsey kom varken överens med sig själv, ribban eller den svenska presskåren.

Sex finalplatser blev det, till slut.

Kanske hade vi för höga förväntningar? Kanske är vi fortfarande skadade av storhetstiden och tror att svenska friidrottare alltid ska överträffa sig själva och leverera på mästerskapen?

Men nej, jag är ändå inte orolig för framtiden.

 

Vi har två supertalanger i Armand Duplantis och Lisa Gunnarsson, Daniel Ståhl är bara 24 år och Meraf Bahta blir bara bättre och bättre. Allting talar för att många, fina medaljer kommer att trilla in under de närmsta åren.

Svensk friidrott är på rätt väg, den är bara inte framme än.

Just nu är vi en ganska medelmåttig friidrottsnation som parkerar på plats 24 i medaljligan här på VM.

Just nu är vi sämre än Norge.

Vi får skämmas lite, bryta ihop och komma igen tusen gånger starkare.