Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Ludvig Holmberg

Plågsamt om samma sak ska hända på nytt

Friidrottens allra mest infekterade fråga har till slut fått ett svar.

Caster Semenya stoppas.

En era är över.

Och jag tycker verkligen synd om henne.

Förra säsongen var minst sagt märklig.

Friidrott handlar ju om att utmana sig själv, pressa gränserna och slå sina egna rekord. Men i den yppersta världseliten hade vi en kvinna som uppenbart inte gjorde sitt bästa.

Caster Semenya vann visserligen tävlingarna, men inte så mycket mer än så.

Under Diamond League-galan i Monaco den 21 juni sprang hon 800 meter på 1:55.27 (!) utan att direkt ta ut sig. Det var alltså två sekunder ifrån Jarmila Kratochvilovas omöjliga världsrekord från 1983.

Med lite vilja hade hon slagit rekordet.

Men viljan fanns inte där.

 

Loppet ledde till en hel del diskussioner i friidrottsvärlden och många kom fram till ungefär samma sak: Med tanke på att internationella friidrottsförbundet (IAAF) kämpade för att få återinföra sin regel om begränsningar för naturligt testosteron så måste Caster Semenya ha ansett att det var osmart att dra på sig för mycket uppmärksamhet.

Det hjälpte inte.

Knappt ett år senare kommer nu beskedet att IAAF från och med den 1:a november kommer att stoppa alla kvinnliga löpare på distanserna 400, 800, 1 500 meter som har testosteronnivåer på över fem nanomol per liter.

Semenya (som springer just de distanserna) uppges ligga högt, högt över det. Det var så hon föddes, med skyhöga nivåer av testosteron i kroppen. Det är därför hon är så bra på det hon gör.

Men nu kommer hon alltså tvingas att ta mediciner för att få vara med.

 

Reaktionerna på det? De allra flesta i friidrottsvärlden jublar.

IAAF har sett hennes framfart som ett problem och bakom Semenyas rygg har rivalerna på 800 meter protesterat vilt.

Jag pratade med flera av dem under VM i London förra sommaren och nästan alla menade att tävlingarna var orättvisa eftersom Caster Semenya hade en sådan otrolig fördel av sitt testosteron. Ganska få ville dock bli citerade, eftersom det här är en extremt känslig fråga.

Och det är komplext.

Kvinnor tävlar i en egen klass eftersom de inte har lika mycket testosteron i kroppen som män. Och hur behandlar man då en person som uppenbarligen är kvinna, men ändå har ett testosteronvärde som gränsar mot männens? Vilka är hennes rättigheter? Vad har sporten för ansvar?

Själv landar jag i det här: Låt Semenya tävla så som hon är född.

Friidrotten i stort har inget problem hyperandrogena kvinnor. Det finns några till på just 800 meter, men ingen av dem är i närheten av Semenyas klass.

Hon är unik.

 

Nu är frågan vad som kommer att hända efter den 1:a november.

Tar hon medicinerna och kämpar vidare? Eller slänger hon upp spikskorna på hyllan och tackar för sig?

IAAF lyckades införa den här regeln efter Semenyas genombrott i VM 2009 (den togs bort efter bara några år) och då gick hon plötsligt från att vara bäst till att vara… helt okej.

Det vore plågsamt att se samma sak hända igen.

Caster Semenya har verkligen hamnat i kläm här och jag tycker förbannat synd om henne.