Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Ludvig Holmberg

"Han är bortglömd – är synd om honom"

Foto: CARL SANDIN / BILDBYRÅN

LONDON. Armand Duplantis vandrar ut från Olympiastadion med tunga steg och allting känns plötsligt väldigt jobbigt.

Men VM är inte över för svensk del.

Vi har flera medaljhopp kvar – det allra största är det inte ens någon som pratar om.

Har ni glömt bort honom?

Det är tidernas kallaste augustikväll i London och samtidigt som Wayde Van Niekerk springer hem VM-guldet på 400 meter står den svenska journalistkåren och huttrar, muttrar och skakar på huvudet.

Den här dagen vill vi helst glömma.

Vi visste om att Armand Duplantis kunde få det tufft i stavfinalen, men riktigt så här brutalt trodde vi inte att det skulle bli.

Tre raka rivningar på 5,65. Två kolsvarta ögon. Väldigt få svar på väldigt många frågor.

– Jag har aldrig tidigare varit så här besviken, förklarade ”Mondo” när vi träffade honom efteråt.

Kort därpå kom Fanny Roos till intervjuzonen inne på Olympiastadion med tårar i ögonen, efter att ha misslyckats i kvalet på damernas kula.

Motvinden piskar oss i ansiktet just nu.

 

Vissa hävdar dock att det är i det här läget som draken lyfter, så det är lika bra att blicka framåt. Vi är trots allt bara halvvägs in i VM och elva svenska friidrottare sitter fortfarande på hotellet och laddar för att kliva in i tävlingarna. Några av dem är mer intressanta än andra.

Lovisa Lindh har varit i absurt bra form den här sommaren och kan mycket väl ta sig till final på 800 meter.

Både Sofie Skoog och Erika Kinsey skulle mycket väl kunna knipa en topplacering – kanske till och med en bronspeng? – i det hyperjämna höjdhoppet.

Och så har vi Perseus Karlström.

Gångstjärnan från Eskilstuna har knatat tvåmilen på 1:19:11 den här sommaren (ja, då ligger han på 3:58 minuter per kilometer) och är rankad sjua i världen på sin distans. Statistiken säger att han ska kunna vara med och slåss om medaljerna i London och han själv säger samma sak, han är övertygad om att han kommer fajtas i toppen.

Trots det är det helt tyst om Perseus Karlström. Inte en rubrik. Inte ett ord.

Jag tycker synd om honom.

 

Livet som gångare kan inte vara enkelt, ärligt talat. Folk pissar på ens sport utan att ha sett en enda sekund och när man väl kämpat sig till världseliten och har chans på en VM-medalj så är man helt nonchalerad och bortglömd.

Hur orkar man?

När Perseus Karlström ger sig ut på Londons gator på söndag klockan 15.20 för att tampas med kineser och japaner kommer i alla fall jag att följa varenda steg. Det borde ni också göra, oavsett vilka fördomar ni har om sporten.

Nu hoppas vi bara att det blir lite varmare här i London. Min vattenflaska håller på att frysa till is.