Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Ludvig Holmberg

Flåsar i mitt öra: ”Den enda som trott på mig”

Blivit hånad för sporten – medaljen en revansch.
Foto: JOEL MARKLUND / BILDBYRÅN
Foto: JOEL MARKLUND / BILDBYRÅN
Foto: JOEL MARKLUND / BILDBYRÅN
Foto: JOEL MARKLUND / BILDBYRÅN

DOHA. Perseus Karlström har precis tagit brons på VM och nu vill han krama mig.

Han flåsar i mitt öra: ”Du är fan den enda som har trott på mig!”

Men… varför är jag den enda som har trott på honom?

Det känns så klart lite märkligt när Perseus Karlström direkt efter målgång vill krama just mig. Jag känner hur svetten från 20 kilometer gång trycks mot min kind och sakta sugs in i min nytvättade skjorta.

Han har gråten i halsen: ”Jag har fått så mycket skit!”

Samtidigt som jag är innerligt glad för Perseus Karlströms skull så inser jag att det här kan se ganska illa ut. Jag är här som journalist för att objektivt bevaka det svenska landslaget, inte för att vara en hejarklack.

Men situationen med Perseus Karlström är minst sagt speciell.

 

Det var under OS 2016 som jag för första gången lyfte fram Karlström som ett potentiellt medaljhopp för Sverige. Jag gjorde samma sak under VM 2017 och EM 2018.

Varje gång har han haft tillräckligt bra resultat bakom sig för att kunna vara med och slåss i den absoluta toppen. Varje gång har han misslyckats. Först var det kramp i magen som ställde till det för honom, sen var det överträning och till sist kom ett ryggskott i vägen.

Vad jag skrev inför VM 2019? Att Perseus Karlström är ett potentiellt medaljhopp för Sverige.

När man tittade på hans resultat från säsongen var det svårt att dra någon annan slutsats, även om han haft problem på mästerskapen tidigare. Han ledde världscupen och hade femte bästa tid i startfältet. Dessutom förklarade han själv på pressträffen här i Doha att han förväntade sig vara med och slåss i den absoluta toppen.

Hur kunde man inte se honom som ett medaljhopp?

Och varför har så många andra journalister valt att ignorera honom genom åren?

 

Antagligen hade situationen sett helt annorlunda ut om det handlade om en annan sport än gång. Det är många (även journalister) som inte tar gång på allvar och det är nästan ingen som har koll på vilka prestationer som Perseus Karlström och gänget faktiskt gör där ute på tävlingarna.

Hans personliga rekord på tvåmilen lyder 1:18.07. Milen har han gjort på 38.03. Jag skulle gissa att de allra flesta som läser den här texten springer långsammare än vad han går.

Och det är en ganska tuff situation som Karlström hamnat i. I det tysta har han skördat stora framgångar ute i världen och tagit en position som en av de absolut främsta gångarna, men hemma i Sverige får han nästan ingen respekt alls. Gång är snarare en sport man skrattar åt.

Jag tycker det är tragiskt.

 

Det som gör mig allra mest bekymrad är ändå att inte ens svenska friidrottsförbundet tar gångsporten på allvar. Sverige är det enda landet i världen där gång inte är en del av förbundet. I stället har vi svenska gång- och vandrarförbundet. Friidrottsförbundet vill inte ens att gångarna ska kallas för friidrottare (jag har blivit tillrättavisad när jag skrivit det i texter tidigare).

Hur ska sporten då kunna utvecklas?

Gångarna själva vill in i friidrottsförbundet och frågan har lyfts på flera årsmöten, men dörren är uppenbarligen stängd. Jag hoppas att alla som har röstat nej sitter och skäms en smula i dag.

Nu ska jag åka tillbaka till hotellet och duscha.

Holmberg: ”Håll tummarna för att gångsporten har framtid i Sverige”.