Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Ludvig Holmberg

Det var ett haveri – de borde skämmas

Foto: JOEL MARKLUND / BILDBYRÅN
Foto: NICK DIDLICK / AP TT NYHETSBYRÅN
Foto: JIA YUCHEN / STELLA PICTURES/XINHUA/AVALON.RED B950
Foto: ROBERT GHEMENT / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅN
Foto: VEGARD WIVESTAD GRØTT / BILDBYRÅN NORWAY
1 / 7

DOHA. VM 2019 i Doha är över.

Hur det var? Sverige gjorde sitt bästa VM på 14 år, men mästerskapet i stort… det var faktiskt ett haveri.

Det här skadade friidrotten.

Mörkret har lagt sig över Khalifa Stadium i Doha och de sista utövarna går långsamt ner till bussarna som ska ta dem tillbaka till hotellen.

Tio tävlingsdagar har blåst förbi. Tre medaljer har rasslat in på det svenska kontot. Men nu är allting över.

Vi sätter punkt för ett mästerskap som var väldigt märkligt och stundtals olustigt.

Minns ni scenerna från damernas maraton? Det såg ut som krigszon.

 

Loppet startade vid midnatt, men det var ändå drygt 30 grader varmt och över 70 procent i luftfuktighet. Effekten av det: 28 av 68 startande bröt loppet.

Löparna fördes med små ambulansbilar in i ett sjukvårdstält. Några av dem var avsvimmade, vissa fick dropp.

Och en av dem som kollapsade ute på banan var svenskan Cecilia Norrbom.

”Jag kommer aldrig mer springa ett maraton i de här förhållandena”, förklarade Norrbom efteråt.

Landslagskompisen Charlotta Fougberg var förbannad: ”Den som godkände det här borde tänka på vad den godkände. Vi lever för att vara med på mästerskap och då är det så tråkigt att de vill utsätta oss för fara.”

Internationella friidrottsförbundet (IAAF) var dem som placerade VM i öknen och godkände att maratonloppet skulle avgöras under de där förhållandena.

De borde verkligen skämmas.

Cecilia Norrbom efter maratonloppet.Foto: VEGARD WIVESTAD GRØTT / BILDBYRÅN NORWAY
Ambulansbilen användes flitigt.Foto: JOEL MARKLUND / BILDBYRÅN
Turkiskan Fadime Celik var en av dem som fick vård.Foto: JOEL MARKLUND / BILDBYRÅN
Vitryskan Sviatlana Kudzelich får hjälp upp i en rullstol.Foto: WANG LILI / STELLA PICTURES/XINHUA/AVALON.RED B950

Inne på jättearenan Khalifa Stadium var förhållandena bättre. Ett gigantiskt AC-system tryckte ner värmen till 25 grader (och den där elräkningen lär bli ganska saftig).

Problemet på arenan var snarare att det knappt var någon publik där.

Jag minns framför allt när finalen på herrarnas 100 meter skulle avgöras och det var tomma stolar överallt, trots att de redan täckt över stora delar av läktarna med skynken. Det var så tyst att man hörde var folk på innerplan sa till varandra.

Det var allt annat än VM-stämning.

Till slut lyckades ändå arrangören att fylla läktarna. När Qatars hemmahopp Mutaz Essa Barhsim tog guld i herrarnas höjdhopp var det faktiskt fullsatt och riktigt bra drag på publiken. Men... alla var inte där frivilligt. Qatar hade skickat in både militären, gästarbetare och skolbarn för att fylla ut alla tomma stolar.

Är det så här IAAF vill ha det?

Med facit i hand hoppas jag de inser att det här mästerskapet var ett haveri som knappast visade upp sporten från sin bästa sida.

 

Om vi lägger de yttre omständigheterna åt sidan och tittar på hur Sverige lyckades i VM så ser allting plötsligt mycket bättre ut.

Tre medaljer blev det alltså: Guld till Daniel Ståhl i diskus, silver till Armand Duplantis i stavhopp och brons till Perseus Karlström på tvåmilen i gång.

Vi hade inte kunnat hoppas på mer.

Det här är Sveriges bästa VM sen Helsingfors 2005 när Carolina Klüft och Kajsa Bergqvist tog guld medan Emma Green fixade ett brons.

Vi bjöds dessutom på magiska ögonblick från Angelica Bengtsson som slog svenskt rekord efter att ha knäckt staven och från Kalle Berglund som sensationellt tog sig hela vägen till final på 1 500 meter, där även han satte ett nytt svenskt rekord.

Framtiden ser ljus ut för Sverige.

Vi har många stjärnor i en bra ålder just nu och OS i Tokyo nästa år kan bli väldigt roligt för svensk del.

 

Ni kanske undrar hur det gick med Cecilia Norrbom? Någon timme efter målgång var hon på benen igen och kunde prata med oss journalister, även om hon var uppenbart skakad av det som hänt.

Nu är hon hemma i Sverige igen och tränar.

”Underbart att springa i frisk luft och lätt regn! Hösten är bästa tiden för löpning”, skriver Norrbom på Instagram.

Jag är bara glad att det inte gick värre än vad det gjorde för henne.

IAAF spelade ett högt spel med utövarnas hälsa under VM i Doha.