Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Ludvig Holmberg

Det är en helt bisarr situation

Caster Semenya. Foto: SRDJAN SUKI / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅN
Caster Semenya. Foto: SEAN DEMPSEY / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅN

LONDON. Det sjukaste med hela situationen kring Caster Semenya?

Hon verkar inte springa sitt bästa.

Det ser ut som att hon håller igen, för att inte skapa onödigt mycket uppmärksamhet.

Usain Bolt föll ihop i smärtor i sitt sista lopp, Mo Farah förlorade i sin avslutningsshow och 60 000 åskådare är helt lamslagna här inne på Olympiastadion i London.

Jag sitter och tänker på Caster Semenya.

När VM avslutas i kväll ska hon springa final på 800 meter här och alla räknar iskallt med att hon kommer att plocka hem guldet. Hon har inte förlorat ett enda lopp på 23 månader och jag tror så klart också att hon vinner. Det jag oroar mig för är vad som kommer att hända efter VM.

Ska hon tvingas genomgå nya hormonbehandlingar?

Eller kommer hon att få springa så som hon är född?

 

Den här frågan är ungefär lika intressant som infekterad.

Idrottens skiljenämnd (Cas) ska inom några veckor bestämma sig för om det är dags att återinföra regeln från det internationella friidrottsförbundet (IAAF) som begränsar hur mycket naturligt testosteron kvinnliga friidrottare får ha i kroppen vid tävling.

Nyckelfrågan: Hur stor fördel har de hyperandrogena kvinnorna egentligen?

IAAF måste bevisa att fördelen är väldigt stor, att den ger upp till 10 procent bättre resultat, annars kommer Cas att stoppa deras regel.

Och ja, kanske är det därför Caster Semenya inte ser ut att göra sitt bästa.

Många har påpekat det under den sista tiden och under Diamond League-galan i Monaco den 21 juni i år var det ganska tydligt. Semenya sprang ett kontrollerat, taktiskt lopp och vann efter ett litet ryck på upploppet. Efteråt såg hon helt oberörd ut, när hon tog i hand med sina slutkörda konkurrenter. Knappt svettig.

Tiden? 1:55.27.

Knappt två sekunder från Jarmila Kratochvilovas omöjliga världsrekord från 1983.

 

Det är så klart omöjligt att veta vilken känsla Semenya hade i kroppen under loppet, det kanske inte gick att pressa ut mer, men det såg verkligen – alltså, verkligen! – ut som att hon utan problem hade kunnat slå den magiska tiden 1:53.28.

Men vilka konsekvenser hade det fått? Hur hade omvärlden reagerat om Semenya slagit världsrekordet? Och hur hade det påverkat Cas, som nu sitter och jämför siffror och försöker reda ut om testosterongränsen borde återinföras eller inte.

Ni hör själva, det är en helt bisarr situation.

Bo Berglund tycker att de hyperandrogena kvinnorna ska tvingas ta mediciner så att tävlingarna blir rättvisa, men jag vet inte om jag håller med honom. Som jag ser det är den enda rimliga lösningen att låta dem vara i fred. Visst, det är jobbigt för Lovisa Lindh och gänget som har normala testosteronnivåer, men stjärnor inom alla sporter har alltid haft olika genetiska fördelar. Sen är det här en smula komplicerat, men ändå.

Uppenbarligen blir man inte heller en världslöpare per automatik bara för att man är hyperandrogen. Docus Ajok slutade sist i sin semifinal här på VM.

Just nu tycker jag bara otroligt synd om Caster Semenya.

Kommer hon ens kunna njuta av VM-guldet i kväll?