Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Ludvig Holmberg

Det är dags för mig att be om ursäkt nu

”Det är dags för mig att be om ursäkt”, skriver Ludvig Holmberg efter Duplantis rekordhopp.Foto: GREGORIO BORGIA / AP TT NYHETSBYRÅN

Hur kan det se så enkelt ut göra något som ingen någonsin tidigare klarat?

Armand Duplantis hoppade precis 6,15 i Rom.

Det är dags för mig att be om ursäkt.

Redan när han seglade över 6,00 såg vi vad som väntade under den här sensommarkvällen på Olympiastadion i Rom. Formen var där. Och den här gången var även de yttre förutsättningarna på plats.

Under de senaste veckorna har han stoppats av både mörker (arrangören i Lausanne hade inga lampor) och vind (Berlin är ingen bra plats för stavhopp), men nu fanns det inte längre några störningsmoment. Nu fanns det inte längre någonting som kunde stoppa honom från att slå Sergej Bubkas utomhusvärldsrekord.

Ganska snabbt låg också ribban på 6,15 – höjden som han jagat under hela sommaren.

På det första försöket hade han höjden, men inte tajmingen. Ribban åkte i mattan. Men på det andra försöket stämde allt.

Armand Duplantis kunde med marginal till ribban radera ut Bubkas 26 år gamla rekord. Och visst såg det enkelt ut? Lekande enkelt. Som att han knappt ansträngde sig. Som att han skulle kunna göra om det igen och igen, redan i kväll, om någon bara bad honom.

Det säger ganska mycket om hans unika talang.

 

Den här kombinationen av snabbhet, teknik och mental styrka har vi aldrig tidigare sett inom stavhoppet. Och det är också därför han hoppar högre än vad alla andra gjort genom alla tider.

Duplantis hade redan inomhusvärldsrekordet på 6,18 (som även är det totala världsrekordet i stavhopp). Nu har han även utomhusvärldsrekordet på 6,15.

Jag vet att det här betyder otroligt mycket för honom.

Senast jag träffade Armand Duplantis kom han fram till mig och pekade mig rakt mellan ögonen. ”Du tror inte att jag kan hoppa 6,15!”, sa han och såg en smula irriterad ut även om han hade ett leende på läpparna.

Bakgrunden var en intervju i Radiosporten där jag sagt att Duplantis troligtvis inte kommer lyckas slå Bubkas rekord den här sommaren. Det baserade jag på hur inledningen av säsongen hade sett ut, där han länge hade svårt att ta sig över sex meter och inte alls kändes i slag.

Duplantis hytte med fingret mot mig: ”Mamma har översatt den där intervjun åt mig. Du tror inte på mig! Men jag ska visa att du har fel.”

Det gjorde han i kväll. Jag hade fullständigt fel och det är bara att be om ursäkt för en usel analys.

 

Hur kunde jag tvivla på Armand Duplantis? Det som är varningssignaler när det gäller andra idrottare behöver uppenbarligen inte betyda någonting för honom. Han har hoppat stav sen han fyra år gammal, slaktat rekord efter rekord och i hans värld finns det ingenting som heter gränser.

Jag vågar inte ens gissa på hur högt han kommer att hoppa innan karriären är över. Han är bara 20 år gammal. Det här är bara början.

6,30? Jag tänker inte säga att han inte kommer klara det.