Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Ludvig Holmberg

De har släpat sig själva i smutsen

Meraf Bahta. Foto: JON OLAV NESVOLD / BILDBYRÅN NORWAY
Alina Reh. Foto: JULIA RAHN / IMAGO/PRESSEFOTO BAUMANN IMAGO SPORTFOTODIENST

BERLIN. Brons till Sverige!

Men det blev inte direkt någon fest här i Berlin i går kväll.

Vi skämdes mest.

Oavsett hur den här soppan slutar så har både Meraf Bahta och svenska friidrottsförbundet släpat sig själva i smutsen.

Det var en helt sanslös kväll på Olympiastadion, den märkligaste och galnaste jag någonsin upplevt på en friidrottsarena.

Lovisa Lindh puttades, blev utslagen, protesterade och blev klar för final på 800 meter.

Daniel Ståhl kopplade greppet om guldet i diskus, innan hans kast plötsligt ströks… men så reste han sig igen, kopplade ett nytt grepp, innan Andrius Gudzius knep guldet i sista kastet.

Och vad hände egentligen med Thobias Nilsson Montler? Vi vet fortfarande inte. Han hoppade hem ett silver – trodde alla – men mätningen visade något helt annat och han fick åka hem härifrån utan någon medalj, samtidigt som protesterna haglade.

Men det absolut mest bisarra var så klart det som hände med Meraf Bahta. Jag skrev redan inför loppet att jag skämdes över hela situationen och hoppades för både hennes och förbundets skull att det inte skulle bli någon medalj.

Det blev det.

 

Bahta knep bronset och sen stormade hon igenom intervjuzonen som ett åskmoln, utan att prata med en enda tidning. Journalisterna ropade efter henne, bönade och bad, men hon var svart i blicken och Sveriges presschef Hillevi Thor såg minst sagt tagen ut. Jag vet inte hur generalsekreterare Stefan Olsson och ordförande Björn O. Nilsson såg ut, men jag kan tänka mig att de var lika glada som panikslagna.

För er som inte redan har koll på situationen: Bahta har tre gånger om misslyckats med sin vistelserapportering till dopingjägarna, vilket i normala fall leder till en dopingavstängning på upp till två år. Förbundet har överklagat missarna, men fått avslag. I nästa vecka ska ärendet lyftas i Riksidrottsförbundets dopingkommission och mycket tyder på att Bahta både kommer att stängas av och bli ifråntagen sin medalj – vilket vore minst sagt pinsamt.

Tyskan Alina Reh, som blev fyra i loppet, såg hyfsat snopen ut när vi berättade för henne att Bahta startade loppet under de premisserna. ”Jag blir lite arg när jag får höra det”, svarade Reh.

Hon borde vara vansinnig.

 

Hela den här soppan kan så klart sluta med att Meraf Bahta frias och får behålla medaljen, men jag förstår ändå inte hur hon och förbundet tänkte när de kom fram till att hon skulle starta. Var det här verkligen bra?

Var det bra för Bahta att springa under dopingmisstanke inför hela Europas ögon? Var det bra för förbundet?

Och hur känns det egentligen att Sverige eventuellt berövade Alina Reh på möjligheten att få ta ett EM-brons på hemmaplan som 21-åring och få springa ärevarv inför 40 000 åskådare på Olympiastadion?

Det blir inte riktigt samma sak för henne att få medaljen på posten i oktober.

Jag står fast vid det jag skrev redan i måndags: Det här var respektlöst mot både rivalerna, mästerskapet och den hårt plågade sporten friidrott i stort. Det bästa för alla parter hade varit om Meraf Bahta klivit åt sidan och undvikit tävlande i väntan på utredning, trots att reglerna faktiskt tillät henne att göra det här. Då hade vi sluppit skämmas.

Daniel Ståhl tog förresten ett EM-silver i går kväll, det hamnade på något sätt i skuggan.

Det är otroligt vilken utveckling han har haft under de senaste åren, både fysiskt, tekniskt och mentalt. Jag är sjukt imponerad av honom.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!