Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Linus Sunnervik

Utvecklingen är väldigt oroande

Foto: LUKAS COCH / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅN
Foto: SAEED KHAN / AFP

Mästaren har återuppfunnit sig själv och vunnit sin 20:e grand slam-titel.

Roger Federer rör sig bättre än någonsin – spelar kanske bättre än någonsin.

Med sitt segerrecept han har pekat ut riktningen för framtidens toppspelare, och den väcker många oroande frågor.

Allting är sig likt, och skönt är väl det?

Den här söndagen visade att vi inte behöver oroas över våra allmänt accepterade naturlagar sedan ett par tusental år: solen gick upp i morse, jorden snurrade även vid frukosten och lagom till lunchtid blev vi påminda om att tiden går framåt överallt utom i Roger Federers 36-åriga kropp.

Schweizaren bärgade sin 20:e grand slam-titel efter en oväntad rysare i finalen mot Marin Cilic, som blev hans tuffaste hinder under hela turneringen.

Resan fram till finalen var desto mer behaglig.

Först i kvartsfinalen testades Federer när Tomas Berdych pressade honom till ett tidigt underläge i första set. De där patenterade ramträffarna på de höga backhandslagen från en lite nyvaken Federer gjorde sig plötsligt påminda: var han ändå ringrostig? Nervös?

Som så många gånger förr redde han ut matchen mot Berdych.

Känslan var länge densamma i finalen.

Federer dansade ut på banan och satte tonen från första bollen med att aldrig släppa baslinjen. Cilic var inte bara spelmässigt på efterkälken i första set, framför allt var han inte redo mentalt, och då är man rökt mot Roger Federer.

Cilic stal andra set, förlorade tredje och var hårt ansatt i fjärde – men så hände någonting.

Med ena benet i mål tappade Federer initiativet samtidigt som Cilic för första gången nådde upp till sin allra bästa nivå. Det blev ett femte, avgörande set, där ungdom och fräscha ben brukar ha en klar fördel.

Men så är Roger Federer, 36, ett undantagsfall.

Alla tycks falla – utom Federer

Ett par rappa forehandreturer när Cilic stod på hälarna, ett "come on" och plötsligt stod till och med Mirka upp och vevade från hans box (det händer väldigt sällan). Efter brejket till 3-0 så var matchen stängd.

Roger Federer bärgade sin 20:e grand slam-titel. Rafael Nadal och Novak Djokovic kommer knappast att komma ikapp honom i antal grand slam-titlar nu – och hans storhet överträffas av få andra idrottsmän genom historien.

Den stora frågan vi tar med oss från Australian Open handlar nog mer om Roger Federers rivaler, snarare än honom själv.

Efter ett halvår långt uppehåll drogs Novak Djokovic fortfarande med en smärtande armbåge när han åkte mot Hyeon Chung.

Rafael Nadal bröt mot just Cilic med en lårskada.

För en dryg månad sedan skrev jag en krönika om att det råder en tyst spelarrevolt på ATP-touren: spelschemat är för intensivt. En efter en ställer toppspelarna in stora Mastersturneringar som blir urvattnade och oseriösa.

Alla tycks falla – utom Roger Federer, 36 år, som rör sig bättre än någonsin och kanske spelar bättre än någonsin.

Hans renässans de senaste två åren har grundat sig i att i princip skippa eller – som i fjol – helt skippa hela grussäsongen. Flera andra spelare sneglar givetvis på Federers segerrecept, vissa tar efter exemplet (som i höstas) och utvecklingen är väldigt oroande för alla medelstora och mindre turneringar, inte minst för ATP:s framtid och hela tourens trovärdighet. 

Vart står touren om tio-femton år?

Vad händer om alla toppspelare endast spelar en handfull mindre turneringar, för att vara på topp under de fyra-fem penningstinna och prestigemässigt tyngsta tävlingarna?

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!