Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Linus Sunnervik

Smått pinsamt – inte värdigt era fina namn

Foto: JULIEN DE ROSA / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅN

Australian Opens första dagar har visat tennisvärldens fula ansikte.

I bristen på skyddsnät så utnyttjas andra klassens tennisspelare – medan Roger Federer, Rafael Nadal och Novak Djokovic tittar på.

Trots stjärntrions fantastiska gärningar för sporten så har de misslyckats med att driva igenom den kanske viktigaste frågan för spelarnas framtid.

Scenerna som har utspelat sig i Australien och under Australian Open har knappast undgått någon.

Samtidigt som myndigheter i tisdags uppmanade invånarna i Melbourne att stanna hemma och inte låta sina husdjur vistas utomhus på grund av röken från skogsbränderna, så gav Australian Open klartecken till sina kvalspelare att gå ut och spela tennis.

Det blev lite av en chock för oss som följde tävlingarna från tv:n. Spelare hostade, krampade och vittnade om hur de påverkades av den kraftiga röken som låg som ett mörkt täcke över hela tennisområdet.

Eugenie Bouchard fick stora smärtor i bröstet. Dustin Brown behövde använda astmasprej för första gången i sitt 35-åriga liv för att kunna spela. Och Dalila Jakupovic var tvungen att bryta sin match. Tårögd förklarade hon för CNN att spelarna var vansinniga och besvikna för de ”trodde att de skulle tas om hand bättre”.

Välkommen till tennisvärlden 2020.

Att var kvinna och man står för sig själv är inget nytt. Resor, boende, tränare, träningsupplägg, faciliteter för träning, spelschema, sponsorer – en proffsspelare ska i dag fatta alla beslut på egen hand.

För de som lyckas – sportsligt sett, eller för att de har karisma – och lyckas attrahera sponsorer och således får sitt företag att flyga är det en gynnsam industri.

Men ibland uppstår konflikter där spelarnas intressen går på tvärs med turneringarna, som i veckans parodi av kvalet till Australian Open. I de fallen är ensam sällan stark.

Ur den aspekten är det, milt uttryckt, anmärkningsvärt att tennisspelarna år 2020 fortfarande inte har ett eget fackförbund.

Spelare som jag har pratat med vittnar om att frågan har funnits där och puttrat under ytan i många år – men ingen har tagit tag i det. Inte heller har det väckt något större medialt intresse förrän Novak Djokovic för två år sedan lyfte frågan på ett ATP-möte med spelarna. Då var argumentet att spelarna borde få en större andel av intäkterna från de penningstinna grand slam-turneringarna. 

Just frågan om spelarnas prispengar har alltid hamnat i fokus men veckans händelser pekar på mer humana aspekter. Tror ni att spelarfacken i NHL eller NBA skulle tillåta sina spelare gå ut och riskera sin hälsa för att spela i giftig brandrök?

Frågan hade så klart varit död innan turneringen ens hade fått chansen att skämma ut sig – det hade blivit strejk redan förra helgen.

I dag blir spelarnas röst hörd genom spelarrådet i ATP där Roger Federer, Novak Djokovic och Rafael Nadal har haft ett väldigt stort inflytande under snart två decennier. Organisationen är ganska märkligt uppbyggd: såväl spelarnas som turneringarnas intressen ska representeras samtidigt, och konsensus måste råda till syvende och sist.

Med ett renodlat spelarfack skulle spelarna kollektivt kunna förhandla med ATP och ITF som motpart om hur säsongerna skulle läggas upp, sett till antalet turneringar och längd på vinteruppehållet. Det skulle kunna upprättas gedigna försäkringar mot skador, utbildningar för hur spelarna ska investera sina intjänade pengar och kunna leva efter karriären. I frågan om matchfixing skulle spelarna kunna bli en stark och enad röst gentemot spelbolagens intåg på marknaden.

Möjligheterna är många. Utmaningen för att få till ett spelarfack är att verkligheten – och intressena – skiljer sig avsevärt. Vad är egentligen spelarnas röst?

# Världstvåan Novak Djokovic, 32 år, har spelat in 1,3 miljarder kronor under sin karriär.

# 114-rankade Paolo Lorenzi, 38 år, har spelat in 46 miljoner kronor under en lika lång karriär.

En annan skillnad är att när Lorenzi spelade kvalmatch i brandrök i tisdags så satt Djokovic och planerade sina kommande uppdrag för arrangörens räkning. Sådan är verkligheten. Om Roger Federer vill spela fredag morgon så skulle inte en enda arrangör våga lägga hans match på fredag kväll.

I onsdags ställde Djokovic, Federer och Rafael Nadal upp i en tv-sänd välgörenhetsmatch för att dra in pengar till skogsbränderna i Australien. En fin gest, så klart. Men också: man tar de fajter där de finns ett PR-mässigt skyltfönster.

När det sedan länge finns en utbredd vilja bland de något lägre rankade spelarna i världen – med bland andra Vasek Pospisil i täten – att driva igenom ett spelarfack, så är det locket på.

Stjärntrion har miljoner skäl att kunna göra möjligheterna bättre för alla spelare. Tack vare deras inofficiella makt, och deras reella makt när alla tre nu sitter i ATP:s spelarråd, finns det egentligen inget som stoppar dem.

Med allt det som Roger Federer, Rafael Nadal och Novak Djokovic står för – med sina namn och sina många gånger genuint fina gärningar – så är det ganska skämmigt att de inte har valt driva igenom den här frågan för tennisens bästa.