Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Linus Sunnervik

En långsam dödsdans – med ett viktigt svar

Foto: EDUARDO MUNOZ ALVAREZ / AP TT NYHETSBYRÅN

Vem är bäst på tennis någonsin?

Jakten på den nästan obesvarbara frågan intensifieras efter Rafael Nadals 19:e grand slam-titel.

Det går inte att missa att US Open faktiskt gav oss ett annat svar.

Tennisens framtid är här nu.

Det har knappast undgått någon att tennisvärlden är inne i en historisk brytpunkt.

Roger Federer, 38, Rafael Nadal, 33, och Novak Djokovic, 32, trotsar smärtande ryggar, knän och armbågar i en rafflande jakt på att överträffa varandra.

Varför?

Med nästan fyra miljarder kronor i inspelade prispengar tillsammans så finns knappast någon oro för pensionen. 

Nej, samtliga är givetvis införstådda med att tennisvärldens mest omdebatterade fråga kommer allt närmare sitt svar.

Vem är världens bästa spelare någonsin?

Vi kan mäta antal veckor som världsetta, inbördes möten, segerprocent i tävlingsmatcher och försöka vikta Masterstitlar mot OS-guld. Men – sett till hur stjärntrion själva lägger sina spelscheman – så landar otvivelaktigt de tyngsta argumenten i korgen ”antal grand slam-titlar”.

Efter US Open 2019 kan vi konstatera följande:

Roger Federer har 20 grand slam-titlar.

Rafael Nadal har 19 grand slam-titlar.

Novak Djokovic har 16 grand slam-titlar.

* * *

Det finns gott om tennisspelare som bygger sin matchplan på att hugga som giftkobror så fort chansen kommer.

Rafael Nadal har aldrig varit av den sorten.

Även om han har utvecklats enormt som hardcourt-spelare, snabbat upp sitt spel, vässat sin serve och lärt sig spela volley så förfogar spanjoren över ett omisskänneligt segerrecept som följt honom hela karriären.

Nadal bjuder in till en långsam dödsdans där motståndarna gärna får ta kommandot, föra takten och spela ut sitt register. I perioder vaggas de in i en känsla av att de kontrollerar händelserna på banan.

Det är precis då Nadal börjar slingra sig ur greppet, för att vända momentum till sin fördel och metodiskt börja trötta ut sina motståndare i en långsam och plågsam död.

Som motståndare: allting som tycktes gå så enkelt inledningsvis, blir plötsligt väldigt jobbigt.

En giftkobra hugger alltid snabbast men en tennismatch är längre än så, och Nadal älskar att strypa sina motståndare likt en boaorm.

Nattens final såg ut att följa mönstret halvvägs, innan det utvecklades till en sällan skådad rysare.

Vid 2-0 i set till Nadal och 5-5 i tredje set hittade Daniil Medvedev nyvunnen energi och svingade hem tredje set med en rad otroliga vinnare. Han följde upp med att ta ett spelmässigt övertag i fjärde set genom reptilsnabba attacker på nätet och en blytung forehand som tvingade Nadal att springa som en hund från hörn till hörn.

Sensationen var ett faktum: Medvedev lyckades inte bara fysiskt hålla jämna steg med Nadal – han tvingade fram ett femte set.

Publiken exploderade på ett sätt som bara US Open-publiken kan. Var och varannan serve fick avbrytas till vrålet från 23 000 euforiska åskådare i femte set.

Väl i femte set fortsatte Medvedev i förarsätet (han styrde och ägde faktiskt matchen) fram till 2-2.

Ett par ynka felbeslut, Nadal var tillbaka från de döda och momentum svängde återigen. Han brände två matchbollar innan han kunde serva hem matchen till 6-4 i femte.

 

Boaormen hade strypt och svalt ett av sina mest svårtuggade byten.

 

Jag vågar påstå att en Nadal i toppform aldrig har blivit så utmanad av någon annan spelare utöver Novak Djokovic, Roger Federer och Andy Murray.

Man ska också bära med sig att Medvedev var delvis ursäktad på förhand: han har tagit sig igenom kramper, en lårskada och höll på att sätta eld på Louis Armstrong-stadion när han – på ett ganska charmigt sätt – muckade med publiken efter sin seger i tredje rundan.

Mer intressant: han har visat att han är på riktigt.

Medvedev är inte den första spelaren som, spelmässigt, ser ut att kunna ta över efter den gyllene generationen på sikt. Däremot verkar han vara den första som är mentalt rustad för att ta sig an storstjärnorna. Han har redan slagit Novak Djokovic två gånger i år och verkar inte darra trots att uppgifterna blir större.

Han är turneringens stora glädjeämne, följd av jämngamle Matteo Berrettini, som tog sig till semifinal.

Vi har sett flera råämnen slå igenom de senaste fem-tio åren – Nick Kyrgios, Grigor Dimitrov, Milos Raonic, Bernard Tomic och Jack Sock – för att sedan falla tillbaka.

Oron för tennisens framtid är befogad, men efter US Open infinner sig för första gången på länge en känsla av hopp.   

Någonting säger mig att Medvedev och Berrettini, tillsammans med Stefanos Tsitsipas, inte bara slår igenom i rätt tid. Samtliga tre har visat en självklarhet på banan och samtidigt en mognad utanför banan för att ge oss tro på att framtiden är här. På riktigt.

 

* * * 

Så, hur slutar det stora racet?

Efter Wimbledon och Novak Djokovics 16:e grand slam-titel höll många serben som favorit att sluta som etta i racet.

En axelskada stoppade honom i US Open, en ryggskada besvärade Roger Federer och vips så nöp Rafael Nadal sin 19:e titel.

Är spanjoren fortsatt skadefri går han in i Franska Öppna 2020 som klar förhandsfavorit.

Har Roger Federer en sista chans att vinna Wimbledon 2020?

Hur länge kommer Novak Djokovic orka spela?

Frågorna kvarstår i åtminstone ett år till.

15 år av rivalitet och tennishistoria ställs nu på sin spets under 2020, under ett – kanske – sista år då alla tre fortfarande kommer att prestera på topp.

För mig är stjärntrions tävling i den här kategorin höjdpunkten under sportåret 2020.

Fidde om Nadal: