Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Linus Sunnervik

Det sorgliga kapitlet i den vackra historien

Foto: TIM IRELAND / AP TT NYHETSBYRÅN
Foto: JUERGEN HASENKOPF/SHUTTERSTOCK / JUERGEN HASENKOPF/SHUTTERSTOCK SHUTTERSTOCK

Tennisvärlden försökte bära fram Roger Federer till en 21:a grand slam-titel.

Novak Djokovic tystade publiken.

Världsettans segerfirande avslöjade det enda sorgliga kapitlet i denna fantastiska tennisera.

Novak Djokovic är dömd till förbannelsen att aldrig få samma kärlek som Federer och Nadal.

Själv befann jag mig på en sportbar – fullproppad med fotbollsfans – för att kunna se de första två seten, och blev påmind om verkligheten.

När Roger Federer dammade sin förstaserve en halvmeter långt vrålandes: ”NEEEJ”.

I andra set, vid dubbelbrejket till 4-0, flög en stol i marken när femtiotalet unga män reste sig upp och brast ut i ett vrål följt av: ”Åh vad det är skönt att se när Federer slår serveess”.

Om vi bortser från alla alpina säsongare och de managementkonsulter som avnjuter förmånliga skattesatser i Zürich, så är det svårt att urskilja de svenska blodsbanden till Schweiz.

Förklaringen är nog så enkel att Federer under många år har funnits där, vunnit, och representerat någonting större än sporten att gemene man i dag hoppas få se honom vinna.

Alla som hoppades fick tro i de första två seten.

Federer tog vid där segern mot Nadal slutade.

Han rörde sig rappt, tog kommandot så fort det gavs och utnyttjade Djokovics energiförlust i andra set. Han överraskade både mig – och, som det såg ut, Djokovic – med att både våga och lyckas med att slå igenom sin vanligtvis svagare backhand med full kraft ur trängda lägen till vinnare.

På det stora hela nådde Roger Federer upp till sin bästa grästennis i finalen mot Novak Djokovic.

* * *

Det brukar heta att Andy Murray hade oturen att födas in i den här generationen tennisspelare. 

Titta bara: hur många idrottare har vunnit två OS-guld – men bara tre stora titlar i sin sport? 

Jag tycker att det är dags att använda samma perspektiv på Novak Djokovic.

Under Roger Federers och Rafael Nadals era som spänner över femton år har det kommit fram ett tusental tennisspelare som har offrat tid, pengar och sina liv för att försöka ta ner dem från tronen.

Egentligen har bara en lyckats: Novak Djokovic.

Med 16 grand slam-titlar är han tredje bäst genom tiderna och närmar sig nu på allvar Federer (20) och Nadal (18).

En bedrift som är osannolikt bra. 

Det är märkligt att han, på köpet, har blivit dömd till förbannelsen att aldrig få samma uppskattning av den breda tennispubliken.

Samma mönster återkommer i final efter final: publiken vill se att Roger Federer vinner och, om husguden inte har nått final, så projiceras samma kärlek på Rafael Nadal.

Jag kan inte se – och vill helst inte spekulera – i någon annan förklaring än att Federer och Nadal helt enkelt var först att erövra den här generationens tennispublik.

Följden har blivit att Novak Djokovic har känt ett mindervärdeskomplex gentemot framför allt Roger Federer.

Det är en illa dold hemlighet att denna fantastiska världsetta helst av allt bara vill bli uppskattad på samma sätt.

Och det är svårt att klandra honom.

Du är världsetta, du spelar en av ditt livs största finaler och anstränger dig maximalt för att lyckas samtidigt som 15 000 jublar när du förlorar poängen.

Vad är det som har hänt?

* * *

Roger Federer servade för matchen, men forehanden svek honom.

Han hade chansen i avgörande tiebreak – men en svår halvvolley vinklades bred.

Det är inte första gången, men Federers nerver svek honom när det gällde som mest. 

Samtidigt sprang Novak Djokovic för sitt liv, fortsatte att mata sina backhandcrossar mot Federers backhand och behöll kylan.

Det var en rättvis seger.

Segerfirandet blev ganska talande, för vad den här finalen handlade om.

Sedan ett par år tillbaka, har Djokovic firat sina segrar i Wimbledon med att föra händerna till hjärtat och – bildligt talat – lyfta ut sitt blödande hjärta med varsamma händer och kasta ut det till publiken.

Efter varje match.

Nu, i sin förmodligen största seger i Wimbledon någonsin, så kom det aldrig på tal. 

Djokovic satte sig på huk, åt en bit gräs, och tittade upp mot publiken som applåderade artigt och nickade tillbaka.

”Jag accepterar era applåder”.

Anti-hjälten tänkte inte bjuda på något mer. I hans eget huvud vann han mot Federer, mot publiken och världens experter som snackat upp schweizaren inför finalen.

Den kommer att produceras filmer och skrivas böcker om den här tennisgenerationen.

Jag hoppas att författarna vågar inkludera det enda sorgliga kapitlet i hela berättelsen: att världens kanske bästa tennisspelare någonsin, Novak Djokovic, aldrig fick publikens genuina kärlek.