Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Leif Boork

Leif Boork: Min vädjan

SHL-förslaget vittnar om en sällsynt historielöshet.

Jag gråter faktiskt när jag skriver det här.

De ledare som driver vår elitishockey, i Svenska hockeyligan (SHL), pratar om att utveckla, se framåt och finansiera sin verksamhet. Det kan de nog en del om. Men SHL-förslaget vittnar om en sällsynt historielöshet. Det går emot fundamentet i svensk idrott, embryot som väcker känslor och driv hos unga svenska idrottare och dess fans. Jag tror jag vet en del om det. Trots att jag har börjat kallas gubbe, avdankad och konservativ. Jag har verkat inom idrotten i hela mitt liv. Från gräsrot, både som aktiv och ledare, och till eliten som ledare. Jag är fortfarande kvar där.

Inom medierna har jag en lika lång bakgrund. Alltifrån gräsrotsnivå med medlemsblad i Havsvindens SK på tidigt 60-tal. Via krönikör i Hammarbys och Djurgårdens programblad. Till debuten i riksmedia i Sarajevo-OS 1984. Jag är fortfarande kvar där.


Svensk idrotts folkrörelsetradition är unik i världen. Få länder kan luta sig mot en motsvarande. Det hörs på namnet. En rörelse för folket. För alla. För alla som vill.

Jag ville. Jag har Ronny Jarnestedt, pappa i Björkhagen, att tacka för mina första år i kvartersfotboll. Jag har Sune Mobergs gamla PV att tacka för att jag fick åka till IFK Östbergas matcher. Jag har Harry Johansson i Nynäshamn att tacka för att jag fick chansen som tränare på uteisen på Estö IP. Sivert Svärling i Hammarby och Benke Broberg i Djurgården tackar jag för att de satsade på tjockisen utan någon aktiv elitkarriär.

Efter det började jag klara mig själv ganska bra.

Jag gråter faktiskt när jag skriver det här. När jag tänker tillbaka på mitt idrottsliv.

Det är svensk idrott. Att möjligheterna finns för alla de som har drivkraften och intresset. Att det finns platser att manifestera detta på. Inte alltid de flashiga arenorna. Hos ledare som inte är främmande för att ge många ungdomar chansen. Inte bara de talangfulla. Inte bara de vars farsor sponsrar laget. Inte bara i Malmö arena, Löfbergs arena, Globen, Scandinavium och Cloetta center.

Utan avstampen och fundamentet i svensk idrott, i svensk ishockey, hade jag aldrig kunnat ägna mitt liv åt den.


Supportrar är vi allihopa. Det är därför den rösten är så stark just nu. Antingen har vi varit aktiva, slutat, men gått vidare som supportrar. Eller har intresset för idrott från början utan att ha haft en chans att komma nära den. Eller så har vi barnen som vi följer och vill väl. Och vi proffs i ishockey är ju supportrar när curlingdamerna matchar, friidrottarna finnkampar och Hamrén/Sundhage driver fotbollsspelare. Och vi hejar fortfarande på Hammarby eller Öster eller Falun eller Kiruna eller Sveg eller.... För det är där vi har de djupaste och känslosammaste rötterna. Och Sverige är inte USA, Kanada eller NHL. Inte Ryssland och KHL. Inte Schweiz och NLA. Inte ens Finland och Norge med SM-liiga och GET-ligan. Jag har tränat i båda våra nordiska grannar och vet att kulturen, inflytandet och arbetssättet skiljer sig från vårt.

Gammal skåpmat, säger ni. Damhockey och Damkronorna 2013, säger jag. Trängens IP i Örebro. Inte Behrn arena. Några tusenlappar i Riksserien. Inte 120 000 i månaden i snitt x 12 månader i SHL. En ideell matrialförvaltare i landslagen. Inte två heltidsanställda per lag i SHL.


Jag vill att Jörgen Lindgren, Håkan Loob, Mike Helber, Mats Grauers, Anders Öman, Tomas Byberg, Pontus Gustafsson, Odd Swarting, Hans-Göran Frick, Hans-Göran Karlsson, Thor Stöckel och Kaarel Liheste stiger ner från Babels torn. Ja Percy Nilsson också. Han sitter ju och tittar ner också. På glassbilschaufförer och andra vanliga människor.

Ni kan aldrig nå himlen. Men ju högre upp ni sitter och ju högre ni bygger tornet, ju längre från folket kommer ni.

Glöm inte! Vi är ett enda folk och har alla samma språk. Idrottsspråket.

Svenska Ishockeyförbundet och SHL, före detta Hockeyligan, före detta Elitserieföreningen, har aldrig riktigt gått i takt. Jag har i tidigare krönikor sagt att den konflikten är det största hindret för svensk ishockeys utveckling. Nu har den konflikten kommit i en extremt tydlig dager.

Snälla pampar! Snälla slipsgubbar! Sätt er ner tillsammans! Ge och ta! Leta lösningar! Ni behöver inte vinna! Spela oavgjort i en fair, tuff och ärlig kamp!

För svensk ishockey! För svensk elitutveckling! För supportrar! För de små och för de stora! För landsbygd och storstad!

It is amazing how much can be accomplished if no one cares who gets the credit.

Det är förvånande hur mycket som kan bli uppnått om ingen bryr sig om vem som får erkännandet!

Detta gillar jag i SHL-debatten:

• Att kommunicera förslag och åtgärder med ishockeyns supportrar? BEVILJAS!

• En utökad SHL? BEVILJAS!

• Ett lönetak och ett lönegolv för spelare och ledare, som ärligt redovisas? BEVILJAS!

• En mindre revidering och fortsatta diskussioner om kvalserien och seriesystemet? BEVILJAS!

• En förståelse för att de som vill satsa på elit- och affärsmässiga åtaganden inte betraktas som ”giriga slipsgubbar”? BEVILJAS!

• Att satsa på våra landslag? BEVILJAS!

• Att fortsätta jobba mot Europa? BEVILJAS!

• Att söka svenska idrottslösningar baserade på vår idrottstradition och vår samhällsstruktur? BEVILJAS!

• Att respektera andra nationer och ta bitar ur deras erfarenheter? BEVILJAS!

OCH DETTA GILLAR JAG INTE:

• Wild card för tjocka plånböcker är det mest korkade förslaget. AVSLÅS!

• Förtäckt stängd liga, med minimala möjligheter för underliggande lag att nå SHL? AVSLÅS!

• Ta bort stora delar av drivkraften hos underliggande klubbar? AVSLÅS!

• Ta bort drivkraften för intresserade men senare utvecklade spelare? AVSLÅS!

• Att kopiera NHL och KHL i alltför stor grad? AVSLÅS!