Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Leif Boork

Boork: Nu smälter vaxet på vingarna

Foto: Mikael Sjöberg

Linköpings och Djurgårdens kriser fortsätter.

Pandoras ask med ishockey­gudarnas hämnd verkar ha öppnat sig för Harald Lückner och Tony Zabel.

Djurgården började med pigg skridskoåkning borta mot Luleå. Precis som de gjorde mot AIK i derbyt.

Taktiskt spelade de klokt med snabbt passningsspel och långa passningar vilket fick Luleås presspel att bli ineffektivt. 1-0 till Djurgården efter inledningsperioden var inte orättvist även om Patrick Cehlin kom ut från en tvåminutersutvisning till ett friläge, som han förvaltade väl.

I andra perioden ökade Luleå aggressiviteten och började hjälpa varandra bättre i understödsspelet mot pucken. Den tempohöjningen från hemmalaget stressade djurgårdsspelarna. Skridskotempot blev lägre. Passningarna kortare och oftare utan rätt adress. Puckkontrollen från den första perioden ­försvann.

När så Luleå vänder matchen på tre och en halv minut i mittperioden saknar Djurgården kraften att vända tillbaka. Snarare har Luleå de bästa chanserna i slutperioden trots att de spelar mer på resultatet.

Jag tycker varken fysiken eller taktiken är problemen. Och det är enkelt för mig att anpassa kritiken efter resultatet. Men ändå. Det är något med ansvarsbilden. Med kampen. Med den totala uppoffringen. Jag saknar alla dessa bitar. Det är svårt att föra i bevis med statistik. Men efter att ha befunnit mig själv i otaliga liknande situationer så kan jag se det. Känna det.

Djurgårdens möjlighet att blidka hockeygudarna är att föra ett totalt överlevnadskrig mot Färjestad i nästa match. Ishockeygudarna vill se offer nu. Då kanske de stänger Pandoras ask igen.

Linköpings problem är att både spelare och ansvariga i ledningen har trott att de varit hockeygudar.

"Vi står över elitserien". "Vi jobbar för Europaliga". "Vi bildar flygbolag". "Vi investerar i andra idrotter". "Vi värvar de bästa spelarna". "Och då har vi råd att släppa andra bästa spelare".

Som Mattias Weinhandl och Tony Mårtensson. Och medelmåttor som Ylven Lauman och Andreas Molinder.

Nu när Linköping står med hockeybrallorna vid knäna blir hela klubben veka som barn. Mot AIK slog Linköpingsspelarna ifrån sig puckar hit och dit som om de ville säga; "jag gör inga fel". "Ge inte mig skulden".

Och ledningen börjar yra om att det fordras garderingspengar på sex miljoner om de åker ur. För att mildra fallet till allsvenskan.

Det är ren ynkedom.

En klubb som haft råd att investera tiotals miljoner i olika projekt och bränt mer svenska kronor på spelare än någon annan elitserieklubb börjar yra om att stjäla mediaersättningar för eventuella nykomlingar från allsvenskan.

Som om inte LHC borde ha haft ansvaret att spara några miljoner under elitserieårens gång.

I fall att.

Men Linköpings Hockeyklubb har flugit för nära solen och nu smälter vaxet på vingarna.

Oro, oro, oro präglade östgötarna mot AIK. Till och med Magnus Johansson såg blek ut.

Kanske kan hoppet stå till att Växjö Lakers inte står distansen ut. Jag önskar inte det. Växjö är värda ett bättre öde efter ett bra första år i elitserien. Men den överraskande förlusten i Timrå skapar nog en del funderingar hos tränare Janne Karlsson och sportchef Henrik Evertsson.

Jag har tidigare sagt att jag tror att Henrik Evertsson tog sina smarta värvningar ett steg för långt med de senaste utländska spelartillskotten. Risken för att lagbygget ska mista sin fasta kärna är stor.

Nu väntar två motståndare, Modo och Djurgården, där Växjöförluster inte bara ger funderingar utan poäng­omfördelningar som kan bli svåra att rädda. Och få upp vittringen för de som jagar.

Om en vecka vet vi om det är tre klubbar som sniffar ur ­Pandoras ask.