Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Leif Boork

Boork: Elitidrotten är inte alltid vacker

Vi bevakar de största händelserna och sänder live varje dag.

Är slutspelet i ishockey smutsigt?

Har det gått över gränsen?

Vad är anledningen till alla de disciplinhändelser som vi sett i kvartsfinalerna hittills?

Mitt svar på frågorna är nej, nej och känslor.

I alla grupper och i alla lag finns de smarta, de intelligenta, de fega, de tekniska, de korkade de veka och de kämpastarka. I elitidrotten, särskilt i arenaidrotterna och de stora tv-idrotterna exponeras dessa karaktärer intensivt. Elitidrott skiljer sig från breddidrott och ungdomsidrott genom sina prestationskrav, sin ekonomi och sina förväntningar på att pressa mentala och fysiska gränser maximalt.

Är elitidrott vacker? Ibland.

Är elitidrott rolig? Inte alltid.

Är elitidrott hälsosam? Knappast.

Är elitidrott moralisk? Tveksamt.

"Vanligt folk" uppskattar dessa ingredienser därför att de själva inte får tillfälle att utmana sina förmågor. Prioriteringarna är olika av vad vi vill uppleva. En del gillar de tekniska. En del de tuffa. En del de svaga som försöker. Vi vill glädjas med vinnaren och gråta med förloraren.

Det handlar om känslor. Och "vanligt folk" är beredda att till och med betala för upplevelserna.


För att ha någon form av ordning på det hela finns domare och disciplinnämnder som talar om var gränserna går för vad som är acceptabelt.

Avslutningsvis. Alla idrottare på elitnivå vet vad de ger sig in i.

Våra val av vad som är bra och dåligt är präglat av känslor.

Från vinnarna accepterar vi det mesta.

Hos förlorarna är de moraliska gränsdragningarna snävare.

Två exempel:

Vår egen hjälte Zlatan Ibrahimovic. Han spelar fult, han blir utvisad och han bär sig ofta illa åt. Men han är skicklig. Han vinner mycket. Han tjänar pengar.

Vi överser med tillkortakommandena därför att vi vill identifiera oss med de framgångsrika.

John McEnroe. En otrevligare och mer oförskämd spelare har nog inte funnits på en tennisbana. Men han var framgångsrik och skicklig.


I slutspelet i ishockey finns allt detta också. Och allt har ett sammanhang.

De svåraste spelarna att förhålla sig till är de oberäkneliga.

De är svåra att försvara sig mot. Ena gången ett leende eller ingenting. Nästa gång en spearing in i båset. Sån är Andreas Jämtin.

"Spelarna som är som en envis sommarfluga" är retsamma men enklare att förhålla sig till. Du vet att de alltid kommer tillbaka. Att de alltid hittar på någon "skit" på banan.

Sådan är Per Ledin.

De oskickliga. Robin Jacobssons tackling på Pierre-Edouard Bellemare faller mest in där.

Dålig timing. Kan inte ändra sig. Uppumpad inför en match av en kaliber han aldrig har spelat tidigare.

De lömska och kaxiga. Joonas Vihkos "tjuvsmäll" på Per-Johan Axelsson i Luleå.

De veka. Pavel Skrbek som låg kvar på isen efter en tripping. Fick hjälpas av banan av två medicinare i Luleå. Och kom sedan in och spelade totalt 13.34 i matchen.

De intelligenta. Carl Söderbergs crosschecking på Per Ledin visar att alla kan hamna på fel sida om den svåridentifierade moraliska linjen i elitidrott.


Kommentar:

Sebastian Karlsson i Linköping som fick spearingen, och har ett väloljat munläder, hade kanske retat Jämtin före spearingen.

Per Ledin kanske inte kan spela ishockey på denna nivå om han inte får uppträda som han gör? Det är hans "motor".

Robin Jacobsson som är storvuxen kände krav att leva upp till sin fysiska spelarroll.

Joonas Vihko gav rutinerade "Pebben" en smäll som fick hans lagkamrater att fundera. Sedan ville han med gester visa att han är cool.

När Skrbek blir liggande går periodsignalen och alla spelare kommer ut på isen. Och det blir lite knuffar i den stora samlingen. Som eskalerar till ETT slagsmål.

Mellan Fredrik Svensson och Henrik Tömmernes.

Vill vi se fortsättningen av slutspelet? Absolut!