Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Jonas Esbjörnsson

Esbjörnsson: Märkligt att se dem spela dåligt

Foto: David Vincent

BRASÍLIA. Jag vet inte om det särskilt imponerande

Jag vet inte ens om det var särskilt välförtjänt – jo, det var det väl till slut.

Men ska Frankrike kunna skaka också Tyskland (bara de slår Algeriet) i en kvartsfinal måste Didier Deschamps välja rätt spelare från start.

Frankrike-Nigeria 2-0 (0–0)

1–0 Paul Pogba (79), 2–0 självmål (90).
Varning, Frankrike: Blaise Matuidi.
Domare: Mark Geiger, USA.
Publik: 67 882.

Jag vet inte riktigt vad jag hade väntat mig, men det var en märklig känsla att komma från ett känslosvallande Brasilien–Chile i ett sjungande, gungande Belo Horizonte till ett Frankrike–Nigeria i ett på alla sätt svalare Brasília.

Det var en märklig känsla att få se detta Frankrike som alla hyllat spela så… dåligt.

Förbundskapten Didier Deschamps hade dagen före den här åttondelsfinalen pratat om att ”den franska tröjan börjat väga tungt igen.”. Jag fattar ju vad han menade – att respekten för Les Bleues efter haverierna i VM 2010 och EM 2012 äntligen börjat växa igen – men det kändes i första halvlek, ja i nästan 70 minuter, som om den där tröjan mest tyngde Benzema & Co.

För det såg ju så trögt ut, det var ju så halvhjärtat, så dålig precision i passningar och inlägg, så uddlöst… ja, det var så att man undrade om vissa spelare – Giroud höll faktiskt Fred-nivå! – verkligen var här mentalt. Eller om de, som det låtit i förhandssnacket, redan var i Rio de Janeiro den 13 juli i tankarna.

Om något lag övertygade, om något lag var värt ledningen, så var det så långt – Nigeria.

Men ett byte förändrade allt.

 

Vi satt redan i slutet av första halvlek på pressläktaren och undrade när Didier Deschamps skulle göra det oundvikliga; ta ut hopplöse Giroud, byta in Griezmann på vänsterkanten och flytta in dittills osynlige Benzema i mitten.

Det dröjde till 60:e minuten.

Tio minuter senare hade Frankrike kopplat greppet. 15 minuter senare hade Benzema skapat 2–3 jättechanser och Debuchy haft ett rungande skott i ribban. 20 minuter senare var det avgjort; en misslyckad Enyeama-boxning gav Pogba öppet mål – och hur blek han än varit i detta VM, såna lägen missar han aldrig.

Men den här segern var Antoine Griezmanns.

Det var han som med sin energi, sitt presspel, sitt jobb både bakåt och framåt, väckte detta franska landslag.

Jag är glad att det var han som fick styra in 2–0.

Jag utgår från att han får spela från start mot i kvartsfinalen – det är nödvändigt om Les Bleus ska ha någon chans mot Die Nationalmannschaft.

 

Det är lätt göra sig lustig på de afrikanska lagens och spelarnas bekostnad, på de ständiga bråken om segerpremier som de vill ha i hundradollarssedlar – helst nu direkt, i näven. Någonstans kan jag förstå dem, eftersom de – precis som många latinamerikaner – är så vana vid att man inte kan lita på någon, att så mycket pengar försvinner på vägen, att deras karriärer är så korta att det gäller att få ut så mycket som möjligt av dem.

Men det är synd att det oftast är det vi fokuserar helt på.

I det här VM:et har faktiskt både Ghana, Elfenbenskusten och – mot Brasilien – till och med Kamerun bjudit på stunder av riktigt, riktigt bra fotboll.

Nigeria visade i 70 minuter mot Frankrike att man inte bara kan hålla jämna steg med de bästa, utan att man till och med kan dominera mot dem.

Stephen Keshi har skrivit historia i detta VM genom att bli den förste afrikanske tränaren att ta sitt landslag till åttondelsfinal.

Jag hoppas att han får fortsätta med de nigerianska superörnar han redan gjort till afrikanska mästare – så att vi i nästa VM i stället för CASH IS KING får sätta rubriken KESHI IS KING.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!