Jennifer Wegerup
Lokalen var ny, vi andra gamla bekanta. Zlatan tog plats vid podiet i presskonferens-rummet i högkvarteret Casa Milan, färdigbyggt efter hans förra tid i klubben.
Han hade Boban till höger om sig, Maldini till vänster, presschef Guadagnini i bakgrunden med staben runt sig: Nicola, Laura, Beatrice. Runt omkring mig idel bekanta ansikten.
Några hade jag inte sett på de snart åtta år som gått sen Zlatan lämnade Milan. Att se dem var att se in i tidens spegel, den jag tror att också han blickat in i på flyget ner, vid ankomsten, tillbaka på Milans gator, på Milanellos planer.
Så likt, så olikt.
Kraften när man slås av det obönhörliga: vi kan aldrig komma tillbaka till det som var.
Alla har vi grånats och fårats på de år som gått, Zlatan är inte den man mitt i livet, full av kraft och på sin absoluta topp, som skrev på för Milan år 2010. Milan är inte den klubb som vann ligan en magisk majkväll 2011 på Olimpico i Rom. Silvio Berlusconi är gammal och borta, alla försök att åternå fornstora dagar har misslyckats.
Zlatan har återvänt för det var skrivet i hans öde
Men stoltheten finns där än hos Milan och viljan, känslan av att inte vara som alla andra. En känsla man delar med Zlatan. Han var noga med att understryka på presskonferensen, som var fullsatt, att han inte är den han var förr.
Med en för honom ovanligt stor dos ödmjukhet pratade han om tidens gång, om att han aldrig mer kan prestera som de där åren när han fick San Siro att lyfta mot himlen.
Men han talade också om sin hunger och vilja att vinna igen, att göra sitt bästa.
Hur långt det räcker återstår att se men hans uttalande om att aldrig bli en Milan-maskot var på allvar, hur många skratt det än rev ner. Zlatan har återvänt till Milano för att det på något sätt var skrivet i hans öde.
Men han är inte dum, tvärtom, han vet precis hur på samma gång underbart och smärtsamt, svårt och bitterljuvt det här kan bli.
Zlatans ord återvann mycket av min respekt
Jag har aldrig sett Zlatan så samlad förut, så medvetet återhållsam. Även när han mötte de hundratals fansen utanför Casa Milan, vinkade och log, fanns det något nytt över hans hållning.
Zlatan vet vem han är och vad han har gjort men han vet också att han är i ett nytt Milan i en ny roll.
Det inger respekt att han inte längre beter sig som en kaxig erövrare. Han vet att han kommer i en svår tid, till en stor utmaning, och hela hans utstrålning talade om det.
Jag har stundtals varit besviken på Zlatan de senaste åren.
Nu återvann han mycket av min respekt.
Det var just den mogne man, den samlade, beslutsamme ledare jag efterlyst, som vi såg i går. Må han fortsätta på den vägen.
Och jag kände hur mycket jag saknat honom, så som man saknar personer som ändrar allt med sin blotta närvaro, hur svårhanterliga de än kan vara ibland.
Jag håller inte med om att Zlatan borde ha slutat
Sol och moln tävlade om himlen över Milano i går, speglade dagens blandade känslor, de som syntes hos Zlatan, de som fanns hos oss alla. Glädje över återseendet, vemod över alla de år som gått och allt som gått förlorat.
Det finns de som tycker att Zlatan borde slutat nu, men jag håller inte med. Det krävs mod för att se gamla kärlekar i ögonen. Se bortom allt som ändrats och le ömt åt det som finns kvar.
På måndag tar San Siro emot Zlatan med öppen famn och tårar i många ögon.
Om han kommer att lyckas leda Milan rätt återstår att se.
Men det ska bli vackert att se honom försöka.