Gunnar Nordström

Tårarna var nära – men Lundqvist pratade på

Henrik Lundqvist.
Foto: KOSTAS LYMPEROPOULOS / REX/IBL
Henrik Lundqvist under en utomhusmatch på nyårsdagen 2018.
Foto: USA TODAY NETWORK / USA TODAY SPORTS/SIPA USA/IBL SIPA USA

LOS ANGELES. Glädjen i Turin, besvikelsen i Los Angeles.

Två saker dyker upp på näthinnan när beskedet kommit från Henrik Lundqvist att han lägger av.

Plus alla fantastiska räddningar runtom i rinkarna genom åren.

Henke är en känslomänniska, som alltid engagerade oss under karriären.

Därför trängdes media runtomkring honom efter matcherna.

Han sa bra saker.

Vi som följt honom runt NHL-rinkarna under Lundqvists 15 säsonger i New York Rangers har fått vara med om en känslomässig berg- och dalbana.

Han tog förluster hårt. Speciellt om det där avgörande baklängesmålet hade kommit under förlängningen.

Det slet känslomässiga sår i Henke.

Som när hans Rangers förlorade Stanley Cupfinalen mot Kings i Los Angeles 2014.

Alec Martinez sänkte Rangers i den andra förlängningen i den femte matchen och Henrik Lundqvist var otröstlig i omklädningsrummet efteråt.

Men han samlade ihop sig och gav först den amerikanska pressen svar på alla frågor för att sedan ge svensk media tid.

Rangers legendariske presschef John Rosasco trampade nervöst intill lagets målvaktsstjärna beredd att avbryta den improviserade presskonferensen vilken sekund som helst, men Henke pratade på.

Han var oerhört besviken, tårarna var nära. Men han pratade på. Själv stod jag en meter bort och intervjuade Anton Strålman och man kunde se att lagkamraterna kände för sin målvakt.

***

De led med honom, men förstod att han fick ta smällen.

Närmare än så kom inte Henrik Lundqvist mästartiteln i NHL.

Och det kommer att irritera honom för alltid.

För då var han ligans bäste målvakt och hade också vunnit Vezina Trophy 2012.

Han skulle aldrig få chansen att spela en Stanley Cupfinal igen.

När han gav det en sista chans förra säsongen med flytten till Washington Capitals kom hjärtproblemen och han tvingades till operation i stället.

Men om den där junikvällen i Los Angeles 2012 med den jättelika bucklan på plats i arenan, som han hade drömt om att få lyfta sedan han var grabb, var hans kanske dystraste ögonblick, så innehåller hans fantastiska karriär så många blixtrande stunder.

Glädjen han strålade av när OS-guldet var bärgat i Turin i februari 2006 gick ingen förbi.

Visst, det var Nicklas Lidström som sköt segermålet mot Finland framspelad av Peter Forsberg och Mats Sundin, men utan Henkes räddningar under slutminuterna och Henrik Zetterbergs uppoffrande spel hade Tre Kronor inte grejat det.

Henrik Lundqvist hjälteinsats kom lite i skymundan, då vi alla fokuserade på Lidas, Foppa och Sudden och det mäktiga landslagsslutet på deras karriärer.

De kallades för Generation X eller vad det nu var.

Men utan Henrik Lundqvist hade deras hockeysagor inte haft ett lika lyckligt slut.

Till sist – vad än Henke tar sig an nu, så kommer han säkert att vara framgångsrik.

Bara att hoppas att hockeyförbundet anlitar honom i olika former. Han skulle kunna ge dagens unga svenska hockeystjärnor undervisning i hur man hanterar media, bland annat.

***

Henke var stjärnan som alltid hörde av sig tillbaka när man sökte honom.

Han ringde på väg ut från arenan i Ottawa, San Jose eller Columbus.

Han textade från flygplanet minuten före take off i Tampa Bay eller Vancouver.

Modeikonen med de dubbelknäppta kostymerna var lika stor i alla lägen.

Han tog sig tid.

Bara han först fick några minuter att torka av sig svetten, ta av sig utrustningen och dricka några klunkar ur vattenflaskan.

Glädjen i Turin, besvikelsen i Los Angeles.

Glömmer det aldrig.