Frida Olsson
När Jorge Vilda sparkades som Spaniens förbundskapten visste han knappt varför och tyckte sannerligen inte att han förtjänade det. Luis Rubiales menade, i en på flera sätt uppseendeväckande intervju, att han inte längre kunde fortsätta sitt arbete och avgick som president för det spanska förbundet.
Tur var väl det.
För han verkar onekligen inte ha varit särskilt bra på det. Annars hade vi aldrig varit här. I ett fullkomligt och kolossalt – men viktigt – kaos där skimret från VM-guldet försvunnit sedan länge, men gett färg åt något annat.
Något stort som genom åren tyngt ett helt landslag.
Omvärlden har sett dem nu, hyllat dem, beundrat deras mod och ställt sig bakom.
De orkar bara inte längre, men vägrar för allt vad de är värda att ge upp.
Det är ren och skär idioti
Det smärtar att se att denna revolt och urkraft krävs.
Att de spanska spelarna är beredda att ge upp drömmen om ett möjligt OS-slutspel, det första i landets historia på damsidan. Det säger så mycket om exakt allt som varit – och fortfarande är – undermåligt i den spanska fotbollen.
Problemet har bara delvis varit Jorge Vilda och Luis Rubiales, de verkliga bekymren finns däremot fortsatt högre upp i hierarkin. Där finns de som applåderade när Rubiales inledningsvis vägrade avgå, de som tydligt tog ställning för Vilda, men knappt svarade när spelarna tog ton.
Att förbundet hotar med att dra in spelarlicenser och ge dryga böter (jag vet att det står så i deras disciplinära kod) för dem som bojkottar – men kämpar för rättvisa – vittnar om hur misskött det spanska damlandslaget varit under så lång tid.
Den kraft de tillsammans blivit och den mark de brutit sedan VM är en effekt av den snöboll som damfotboll blivit de senaste åren, den växer sig bara större för något annat än utsålda arenor och ökade prispengar, men med samma önskan – att bli bättre oavsett konsekvenserna på vägen dit.
De lär finnas de som tycker att detta är en klassisk ”mycket vill ha mer-situation” och andra fnyser säkert ”men de har ju fått som de vill”, att det är ren och skär idioti och dårskap.
Men faktum är att det är allt annat än just det, det är bland de mest osjälviska man kan göra.
För Spaniens damspelare är fotboll allt och ingenting just nu, det är framtiden som räknas.
En av landets största stjärnor och flera gånger utsett till världens bästa spelare, Alexia Putellas, sa det under gårdagen i samband med en prisutdelning:
”Vi är här för att stanna, för att hjälpa de som kommer. Det ser vi i situationen som vi har just nu med förbundet och förändringarna som vi ber om så att ingen kvinna, i eller utanför fotbollen, någonsin behöver leva i en situation där de blir respektlöst behandlade eller smädade”
I dag skrev 39 spelare på den kravlista som kungör att bojkotten är ett faktum, allt med förhoppningen att spelarna ska känna att de är på en säker plats. Där respekt är en självklarhet.
Kommer få inverkan på mötet
Med deras leverne på sätt och vis som insats tar de spanska damerna kampen för något större, men deras mod lär straffas innan det blir bättre.
På torsdag ska det spanska landslaget flyga till Göteborg för att möta Sverige i Nations League, bojkotten kommer på ett eller annat sätt tveklöst att ha en inverkan.
Frågetecknen är många, svaren ännu få.
En uppskjuten trupputtagning tyder möjligen på att det spanska förbundet i alla fall är villiga att slänga ett öga på de krav om förändring som spelarna har.
Det här kaoset kommer med all sannolikhet ta en ansenlig tid att reda ut och det är ingen vild gissning att det är långt från slutet. Kanske borde Sverige se över att potentiellt flytta matchen och således skänka både tid och ett tydligt stöd.
För även om konflikten just nu är inom det spanska förbundet handlar det om en revolt i en sport som berör en hel värld, som kan påverka förutsättningarna för många och statuera exempel för framtiden.
Om de spanska spelarna är villiga att ge upp sin dröm om Paris för att på sikt förverkliga någon annans och för att ge nästa generation den respekt de själva till stor del aldrig känt, borde det vara svårt att bara se på.