Emelie Ölander
Hon jobbade fram det första målet och gjorde själv det andra. Hyllades först unisont av svenska fans. Men när matchuret hade tickat upp till den 53:e minuten hade hon först blivit bortvänd och sedan frånsprungen. Tonläget blev då mörkt, bittert, hånfullt.
Det svänger snabbt och det svingas vilt.
Det är en ytterst speciell situation det där.
Att utelämnas. Ställas till svars. Dömas. Inför ett helt land. Inför de 1,3 miljoner som tittade på matchen.
Att ha tappat en ledning två gånger. Inte kunnat få bukt på den blödande defensiven. Inlett dödens grupp med ett kryss mot laget som hade tippats sist i gruppen, med den tyngsta guldkandidaten lurpassandes runt hörnet.
Det är tungt att bära och det finns ingen som påverkas mer eller mår sämre än spelare och ledarstab i det svenska landslaget efter den matchen.
Fischer uttryckte uppgivet det med egna ord:
- En jäkla besvikelse.
Och visst är det så att alla har rätt till sin åsikt. Men det är en obegriplig världsbild en del troll lever i. Den där de tror att idrottsstjärnor inte är människor. Att maliciösa, vidriga skällsord inte når hela vägen in i själen på den de riktas mot. Bara för att de råkar vara väldigt bra på att sparka boll.
Det är en oändlig skillnad mellan det och verkligt supporterengagemang och konstruktiv kritik.
Som spelare har du två val:
I den bästa av världar lär du dig att låta en dålig prestation, smärtande ord flyta obemärkt förbi. I den sämsta kan du inte låta bli att släppa in dem. In i din kärna, där det likt ett frö föder osäkerhet. Vilket för dig längre ifrån det där målet, den där drömmen.
Eller så ser du till att orden aldrig når dig. Som landslaget har gjort när de valt bort alla enskilda sociala medier för att ta klivet in i den omtalade VM-bubblan.
Det är ofantligt olyckligt. Att de inte är tillgängliga på ett sätt som till exempel det amerikanska landslaget är. Där spelarna snarare har trappat upp aktiviteten. För att det föder intresse. Tar de hjärtan som bultar för landet närmre sitt landslag. Med ökat intresse och bättre ekonomiska förutsättningar som bonus, och i förlängningen också ett bättre landslag.
Men jag förstår den svenska ståndpunkten - jag har själv varit i liknande situationer - att göra så. Stänga av. Stänga ute. Det skyddar spelarna från lite av den där utsatta situationen. Det ger en kortsiktig vinst och möjligen också förutsättningar för bättre resultat.
Fast inget hade varit bättre än att öppna upp. Lära sig leva, prestera på den största scenen med det starkaste rampljuset i ögonen. För det är det som är framtiden, att stå rakryggad i storm såväl som bris.
Låta vissa saker passera och andra gå in.
Jag hoppas att landslaget vågar göra det i framtiden och att trollen samtidigt borrar ner sig själva djupt ner i jorden. Och stannar där.