Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Daniel Sjöberg

Daniel Sjöberg: Någon beslutade att förstöra

Djurgårdens spelare sa alla de rätta sakerna.

Bara att hoppas att de träffar där de ska.

I sådana fall kan det här bli början på slutet.

Det vore så oerhört skönt.

Där satt jag och funderade på om vinkeln kanske skulle bli en islossning för Erton Fejzullahu som hade börjat spela upp sig. Eller kanske var det så att Gbenga Arokoyo skulle stjäla rubrikerna till krönikan. MIttbacken hade gjort allt rätt dittills samtidigt som Djurgården hade växlat upp sitt tryck framåt.

Och ja, helt ärligt satt jag också och tänkte på mina stackars tår som mådde allt sämre i kylan och över mitt usla beslut i valet av skor. Då tryckte Robin Strömberg in 0-1 från nära håll, jag plockade upp pennan, antecknade händelsen som jag trodde skulle bli viktig för den här texten.

Sedan bestämde sig någon för att förstöra kvällen för tusentals människor på plats. Arokoyo träffades av något och domaren Tobias Mattsson bestämde sig för att bryta matchen.

Det dröjde sedan någonstans runt 45 minuter innan vi fick det slutgiltiga beskedet. Däremellan stod vi alla och tittade på bollpojkar som plötsligt började springa runt på Stadions löparbanor. De vinkade till publiken som applåderade, klacken sjöng och det var en vacker bild av svensk fotboll mitt i allt det fula.

En bild av hur fotbollen kan vara och är för det mesta. Unga pojkar som drömmer om att hyllas av klacken för något avgörande mål i framtiden möjligen. En klack som drömmer om framtida framgångar full av egna produkter att vara stolta över. Den där fantasin höll inte särskilt länge och snart kände man i stället tröttnaden som kommer över en gång på gång i det här yrket.

Den här allsvenska säsongen hade börjat så fantastiskt med publika framgångar och nu stod vi inför den sista premiären på Stockholms stadion. Det skulle bli ytterligare en fest.

Djurgården och Mjällby surfade in till matchen på ett blått hav av flaggor som ringade in hemmapremiären för Stockholmslaget. Så många gjorde det så fint.

Men någon eller några tog beslutet att förstöra allt och nu står vi här igen och hukar under svarta rubriker som handlar om allt annat än en fotbollsfest. Den senaste tiden har jag suttit i två fotbollspoddar, Radio Råsunda och DIF-podden, och bland annat pratat om hur massmedierna hanterar den här sortens händelser.

Om hur supportrarna ofta känner sig utpekade som en grupp där alla ansvarar för allt en enda individ gör. Som om alla i Djurgårdsklacken hade kastat något i kväll.

Jag vet att majoriteten av de som stod där på läktaren i kväll också kände samma frustration över vad någon bestämde sig för att göra. Samtidigt beslutade de sig för att det där och då var rätt läge att sjunga hatramsor. Ett kollektivt beslut som alla faktiskt får stå för.

Något att tänka över.

Efteråt talade Andreas Johansson och flera andra spelare i Djurgården klokt. Ingen backade för att fullständigt döma ut den skyldige som en som inte fattat vad Djurgårdsandan betyder.

Som en som inte förstår klubbens värderingar.

Förhoppningsvis träffar dessa ord helt rätt. Om det gör det så kanske vi kan ta ytterligare ett steg mot en lösning. Jag känner folk som har gett upp. Som vägrar tro att det någonsin kan bli bättre.

Kalla mig gärna naiv. Kalla mig korkad, men jag vägrar. göra detsamma Förr eller senare kommer vi dit. Dit där det är självklart att inte ta sig rätten att kasta något mot en spelare bara för att denne eventuellt firar ett mål inom kastavstånd.

Men vi är inte där ännu, inte på långa vägar.