Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Daniel Kristoffersson

Malmö FF kan inte ha en ledarstil från 1980-talet

Foto: PETTER ARVIDSON / BILDBYRÅN
Foto: JOHAN AXELSSON / BILDBYRÅN

Uwe Rösler och Malmö FF går skilda vägar.

En nödvändighet för att MFF ska kunna behålla och flytta fram sin maktposition i Skandinavien. 

En klubb som Malmö FF kan år 2020 inte ha en ledarstil från 1980-talet. 

När Uwe Rösler tog över Malmö FF efter att Magnus Pehrsson fått sparken tog tysken MFF från en tolfteplats i allsvenskan till att komma trea. Han har totalt tagit klubben till två Europa League-gruppspel och nu även till andra omgången av Europa League, efter en imponerande seger mot FC Köpenhamn i går. 

Segern imponerade mest med tanke på att MFF, med en Rasmus Bengtsson som återigen var briljant, knappt släppte till en farlig målchans. 

En ny seger mot FC Köpenhamn och just nu råder det väl inget tvivel om att MFF kan kalla sig Skandinaviens mäktigaste klubb. 

Så Röslers tid i MFF har varit bra, sett till resultaten, trots uteblivna titlar. Sommaren 2018, när han kom till klubben, var tysken också rätt man att lyfta MFF från botten.  

Men när vi snart lämnar 2019 bakom oss och går in i 2020 handlar en tränares jobb inte bara om att vinna matcher. 

Inte i den moderna fotbollen. 

 

Det handlar så klart till största delen om resultaten, men det handlar lika mycket som att utveckla spelare, få fram egna talanger för att kunna sälja vidare dem utomlands för att på så vis tjäna pengar. 

Att satsa på unga spelare har inte varit Röslers starka sida. Och hur många MFF-spelare, förutom ett par av de största stjärnorna, har blivit speciellt mycket bättre? 

Tagit stora steg i utvecklingen? 

Utåt sett säger Uwe Rösler att det är hans eget beslut. Och så heter det i den officiella versionen, som det gör så många gånger när tränaren får sparken och köps ut, att man har kommit fram till detta i samförstånd. 

På engelska hade man sagt: ”Uwe Rösler has left Malmö by mutual consent.” 

De är överens att de inte är överens om framtiden och därför så lämnar han. Men det här är så klart ett beslut som klubben tagit. 

Uwe Rösler är inte rätt man att leda Malmö FF in i framtiden, vilket förstås är helt rätt.

 

Röslers resultat har varit bra, inget snack. Men han har också haft en management by fear-filosofi som i visa fall gått över gränsen. En tränarfilosofi som påminner om de engelska tränarna från 1980-talet med hårresande utskällningar, bestraffningar, för hård disciplin och en ovilja att släppa fram unga spelare. 

Rösler tappade snabbt stora delar av spelargruppen och har även haft konflikter med ett par av ledarna. Det är knappast en slump att så många assisterande tränare lämnat klubben. 

Det ska sägas att en del av de äldre MFF-spelarna, som varit utomlands och känt på klimatet där, till en början inte heller hade några större problem med tyskens hårda nypor. Och de senaste veckorna har Rösler också varit mer avslappnad och inte haft lika stränga regler. Kanske för att han visste att han skulle lämna efter FCK-matchen? 

Det blev ändå en ohållbar situation. 

Att han nu lämnar är ett nödvändigt beslut för att MFF ska fortsätta utvecklas som klubb och kunna vara en stormakt i Skandinavien under en lång tid framöver. 

 

Samtidigt kommer det nu att sättas en hård press på Daniel Andersson, som radat upp SM-guld, Champions League-framgångar och Europa League-framgångar. 

Han måste träffa rätt med den nya tränarrekryteringen.

Jens Gustavssons namn har nämnts, men vad jag hör är han inget förstaval, och sitter fast i ett kontrakt med IFK Norrköping. 

Ett utländskt namn ligger nog närmast till hands och MFF har redan varit i kontakt med ett par tränarkandidater. 

Så sent som i början av veckan. 

Oavsett vem som tar över kommer det att sättas hård press på den nye tränaren. Det kommer att vara krav på SM-guld, framgångar i Europa och samtidigt även förädla och utveckla unga talanger. Klart är i alla fall att det kommer att bli bra mycket enklare att uppnå alla de målen utan Uwe Rösler vid rodret.