Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Daniel Kristoffersson

Det här är ett stort misslyckande, Bajen

Att Jakob Michelsen sparkas ett år efter att han anställdes är ett stort misslyckande för Hammarby. 

Men att Bajen nu väljer en väg och en strategi där allt inte står och faller med vem som är huvudtränare är helt rätt. 

Det borde de grönvita ha gjort för längesedan. 

Ryktena om att Jakob Michelsen kunde få sparken från Hammarby började att surra redan för någon månad sedan. Ska villigt erkänna att jag trodde att dansken skulle få mer tid än bara ett år.  

Men nu står det alltså klart att Bajen gör sig av med Michelsen knappt ett år efter att man anställt honom. 

Det är givetvis ett misslyckande för klubben.

Ett dyrt sådant då man tvingas köpa ut honom för ett par miljoner. 

Hyllningarna till Michelsen var många när han skrev på för Hammarby och det räckte med ett par samtal till kolleger i Danmark som följt honom på nära håll för att lovorden skulle hagla. 

Det talades om en "Mini-Mourinho" - och att han skulle kunna göra ett topplag av Bajen. Jag minns själv när jag satt ner med honom i Abu Dhabi på förra vinterturnén där han också uttryckligen sa att han skulle inför ett spelsystem baserat på bollinnehav så att publiken skulle tycka det var roligt att se Bajen spela. 

Han hyllade även bengaler. 

Alla rätt så långt. 

Men verkligheten blev en annan. 

 

Hans raka och hårda ledarstil blev snabbt en för stor kontrast för spelarna i Hammarbys trupp. Han sågade spelarna öppet på träningarna och då spelade det ingen roll om du hette Kennedy Bakircioglu, Romulo eller Marcus Degerlund. 

Det ständiga laborerandet med startelvor och positioner för spelarna var heller inget som gick hem hos spelartruppen och den sportsliga ledningen. Det gjorde även att Hammarby inte hade något riktigt grundspel och ingen av spelarna var heller helt säkra på hur det skulle spela från match till match. 

Dessutom var det utlovade passningsorienterade fotbollen som bortblåst. Det var som "Mini-Mourinho" fast bussen aldrig parkerades. Vinsterna uteblev och det var svängdörrar i försvaret. 

När sedan sportchefen Jesper Jansson anställdes, tillsammans med Ola Larsson som teknisk direktör, satte duon tillsammans med styrelsen ut nya riktlinjer för Hammarby. Hammarby skulle bli en mer föreningsstyrd klubb som inte stod och föll med vem som tränade laget. 

Tränares inflytande hade hittills varit stor, framför allt när det gällde nyförvärv. Det vittnar för övrigt den senaste tidens värvningar om där Nanne Bergstrand och Jakob Michelsen i stort sett bestämt vilka nyförvärv de ska ta - utan att sportchefen haft något att säga till om. 

Vi kan till och med gå tillbaka till Gregg Berhalters tid för att se att det varit ett mönster. 

 

När Hammarby sedan anställde en stark sportchef som Jesper Jansson skulle det bli annorlunda. I och med Janssons intåg minskade så klart Michelsens inflytande gällande värvningar, vilket knappast gjorde honom supernöjd. Sander Svendsen och Muamer Tankovic är två exempel på det. Spelare som Michelsen inte handplockat utan där han ville ha in danskar i stället.

Att Hammarby lyckades värva de bägge spelarna berodde delvis på att klubben lovat dem skräddarsydda roller i klubben. Men som alla vet har Michelsen skiftat rejält och efter att Sander Svendsen gjort hattrick i en match som anfallare var han ytter i nästa match. 

Just det uteblivna passningsorienterade spelsättet, oenigheter om värvningar och det ständiga skiftande av spelarpositioner och startelvor blev Michelsens fall. 

Dessutom backades han inte upp av ikonen Kennedy Bakircioglü. Vilket inte alls är oviktigt i en klubb som Hammarby. Men även om jag tror att delar av spelartruppen inte har något emot att Michelsen lämnar, handlar det här inte först och främst om något myteri från spelartruppen i Hammarby. 

Det handlar om att klubben vill välja en ny väg och bygga ett team kring tränarna med den stark sportchef och ledning i stället för att, som det varit de senaste åren, en huvudtränare som i princip styr allt. 

Problemet är väl att det här borde ha gjorts tidigare. 

 

För tittar vi på de allsvenska lagen i stort är många väldigt framgångsrika när de jobbar på just det sättet. MFF kanske är det tydligaste exemplet just nu där Daniel Andersson har stor makt. Där vd:n och ordföranden i klubben är starka. Magnus Pehrsson är visserligen en stark ledare men har inte ens i närheten av så mycket att säga till om gällande värvningar som han hade i Djurgården. 

Djurgården med Bosse Andersson och Henrik Berggren är för övrigt ytterligare ett bra exempel på det. AIK vann SM-guld 2009 med en stark sportslig ledning och ett team runt laget för att ta ytterligare exempel. 

Om Hammarby blir lika framgångsrikt återstår att se. 

Klart är i alla fall att den sportsliga ledningen med Jesper Jansson i spetsen satt mycket på spel - och att supportrarna nu förväntar sig att förändringarna ger resultat ganska snabbt. 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!