Anna Friberg

Kom undan – med blotta förskräckelsen

Foto: LUDVIG THUNMAN / BILDBYRÅN

SENEC. Frågan var hur mycket Sverige skulle vinna med. 

Svaret blev att man kom undan med blotta förskräckelsen. 

Senast det svenska damlandslaget i fotboll ställde sig på rad, la armarna om varandras axlar och sjöng ”Du gamla, du fria” var den 6 augusti i Yokohama. 

OS-final, tryckande hetta, guldet inom räckhåll. 

Och så århundradets värsta jävla käftsmäll, eller som Caroline Seger beskrev sin missade straff häromdagen ”den värsta stunden i livet”. 

Det är lätt att hänga kvar vid det där abrupta och brutala slutet av OS, bilderna av förkrossade svenska spelare som hade varit så nära att äntligen ta det där guldet, men misslyckades.

Men bortsett den där finalen, som man faktiskt skulle vunnit långt innan förlängning och straffar, så gjorde Sverige ett strålande mästerskap. 

Kanske det bästa ett svenskt damlandslag gjort någonsin. 

Det är det, och inte final-haveriet, som Sverige nu ska ta med sig in i höstens VM-kval, det som det har det snackats om hela veckan bland spelarna under samlingen i Slovakien. 

Och när det i kväll, på dagen sex veckor efter OS-finalen, var dags att på nytt ställa sig på rad och sjunga nationalsången så gällde bara en sak:
Världstvåan Sverige skulle slå 45:an Slovakien.

Frågan var bara med hur mycket. 

Eller?

Visst, det dröjde bara tio minuter innan Lina Hurtig serverade Fridolina Rolfö som tryckte in 1–0 och det efter ett stort övertag av Sverige. 

Men sedan blev det inte mycket mer än så. För även om Sverige var det dominanta laget så var det en kontrast lika bred som Donau mot hur man spelade under sina bästa stunder OS.

Ingen gick att känna igen

Det skapades absolut chanser, men det var hela tiden som att det saknades något i den sista delen av offensiven. 

Stina Blackstenius som var bästa svenska målskytt under OS gick inte att känna igen. 

Eller i ärlighetens namn, vi behöver inte nämna enskilda spelare för det var inte någon som var sig lik i detta svenska lag som tog OS-silver för bara drygt en månad sedan. 

Allt det man ville se i kväll, hur Sverige skulle plocka fram allt det man gjorde så bra under den där månaden i Japan. 

Det fanns det ingenting av. 

Och om frågan innan hade varit hur mycket Sverige skulle slå Slovakien med så känns det smått absurt att nu skriva att Sverige ska vara glad att de lyckades hålla undan och vinna med 1–0. 

Bättre än så var det inte denna första match i VM-kvalet.

Och jag vet inte, kanske är det här som en baksmälla inom idrottens värld.

En baksmälla som Sverige ännu inte riktigt hämtat sig från. 

För kvällens match blev verkligen inte någon fest.