Anna Friberg

Segers tårar var värre än allt annat

Caroline Seger tröstades efter finalförlusten.
Foto: CARL SANDIN / BILDBYRÅN

YOKOHAMA. Alla grät. 

Men Caroline Segers tårar var något annat. 

Det finns en smärta i de tårarna som är mer än ett förlorat guld. 

Kanske hade vi trott på det lite för mycket, men det hade ju sett så bra ut den här gången, redan från start. 

Den historiska segern mot USA i premiären och sedan den totala gruppsegern. 

Kvartsfinal och semifinal som gick Sveriges väg. 

Och så en OS-final igen. Men den här gången hade Sverige spelat sig, och inte som i Rio försvarat sig, till finalen.

Men ni vet ju hur det gick, full tid, förlängning, straffar – och Kanada vann. 

När Caroline Seger klev fram till straffpunkten så sa vi till varandra på pressläktaren att ”det här kommer bli ett perfekt slut”. Själv sa hon efter matchen att hon ”hade drömt om den där stunden sedan barnsben, att få slå den där avgörande straffen”. 

Caroline Segers straff var usel. 

Men det var inte där och då Sverige förlorade OS-finalen, för chanserna hade funnits långt tidigare. Långt innan straffar och förlängning.

Ändå blir det på sätt och vis straffen som symboliserar den bittra förlusten.

När allt var ett faktum, de kanadensiska spelarna jublade över guldet, då sjönk hon ihop. 

Lagkaptenen Caroline Seger, den starka ledaren som alltid varit den som stöttat och lyft sina lagkamrater. 

Nu satt hon på innerplan på Yokohama stadium förkrossad. 

De andra spelarna kom fram, tröstade som de så många gånger blivit tröstade av henne. 

Ledare kom och la en arm på den svenska lagkaptenens så nedtyngda axlar.

Jag vet inte så klart inte, men man kan ana och tro att det är så mycket mer än ”bara” ett förlorat guld som Seger känner smärta över där och då. 

En makalös meritlista

Man kan rada upp Carolines Segers meriter. Fem mästerskapsmedaljer på seniornivå. Ett Champions League-guld och tre SM-guld. 

Vinnare av amerikanska ligan, vinnare av franska ligan. 

Och så flest landskamper av alla landslagsspelare, herrar inkluderat, någonsin. 

Den meritlistan är makalös. 

Men kanske slår det andra ännu högre. 

Hur Caroline Seger under snart 20 års tid slagits för damfotbollen, tagit emot smällar och hån, kämpat vidare ändå. 

Samma sak, om och om igen. 

Och hon har lyckats, Seger har lyft svensk damfotboll till nya höjder och krattat vägen för de som kommer efter. 

Så är det fortfarande 

För något år sedan, när vi sågs för en intervju, sa Seger att ”hon inte begär att alla ska älska det hon gör (läs spela fotboll), men att hon vill bli accepterad för det hon gör”. 

På den nivån är det fortfarande, att en av Sveriges mest framgångsrika fotbollsspelare någonsin måste lägga till det där. 

Därför är det också lätt att önska att hon, efter en storstilad final, hade fått sätta den där straffen, lett Sverige till ett historiskt guld i sitt sista OS.

För Caroline Seger har gjort så mycket för svensk fotboll att ingen hade varit värd ett guld mer än hon.