Anna Friberg
Det var vid ett tillfälle för fyra–fem år sedan när vi sågs för en intervju och det blev prat om hur Bianca Salming beskrivit sin fysik som friidrottare. Börje Salming fick berättat för sig att dottern hade sagt ”jag har nog pappas gener”, då blev hans ögon glansiga.
Salming var märkbart rörd men det kändes inte som han skämdes över att visa sina känslor.
Men när man ser dokumentären ”Börje – Jag tänker på er” kommer också en helt annan bild fram, en bild som är smärtsam att ta del av.
Redan som liten pojke hemma i Kiruna fanns det i periferin – killar ska inte gråta.
Och när hockeykarriären sedan tog Börje Salming till NHL och Toronto Maple Leafs blev det knappast lättare.
Det dröjde inte länge innan Salming fick smeknamnet ”The King” och blev känd som en av de allra hårdaste och tuffaste spelarna på isen.
Men det fanns också en annan verklighet, den som hustrun Pia berättar att Börje delade med sig av i slutskedet i livet.
Hård och brutal
Salming fick inte gråta under sin storhetstid som hockeyspelare.
Det var så klart inget uttalat förbud i Toronto, det förstår vem som helst. Men det vittnar om en osund miljö och machokultur som skulle komma att straffa Salmings känsloliv.
Pia Salming berättar hur hennes man först på senare år klarade av att dela med sig av historier om hur dåligt han mått under delar av karriären.
Hur han efter förlustmatcher kunde sitta ensam i bilen och gråta. Att visa det utåt och få stöd var det nämligen inte tal om. Salming besparade till och med sin familj de tunga känslorna han bar på.
Bakom kulisserna grät han i stället i sin ensamhet.
Uppväxten med att ”killar inte ska gråta” spelar givetvis in, men det säger nog ännu mer om hur hård och brutal idrottsvärlden kan vara.
Och när Börje Salming i slutet av livet hade modet att berätta om känslorna som han stängt inne under lång tid. Ja, då grät han i Pias famn.
Finns en del att jobba med
Visst, Börje Salming är född på 50-talet och var som störst under 70– och 80-talet och det var ”andra tider” då. Men frågan är hur tillåtet det är för elitidrottare – i synnerhet manliga – än i dag att medge att man ibland är ledsen och rädd?
Ekvationen med att vara bäst och starkast tycks fortfarande inte alltid rimma helt lätt med att vara öppet sårbar.
Och det är rimligt att tro att det finns en hel del för idrottsklubbar och förbund att jobba med där.
För även om Salming ”lärde sig gråta” på äldre dagar så kom tårarna lite försent i livet.
Börje Salming borde ha fått gråta mycket tidigare, och han hade garanterat varit en lika fullkomligt briljant hockeyspelare ändå.