Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Anna Friberg

Ett mossigt resonemang – förbundet har halkat efter

Foto: CARL SANDIN / BILDBYRÅN

GÖTEBORG. Nej, damerna drar inte in lika mycket pengar som herrarna. 

Det stämmer. 

Men resten, det är ett mossigt resonemang och ett förbund som halkat efter. 

I går kväll spelade det svenska damlandslaget i fotboll sin första match på ett halvår.

Senast förbundskapten Peter Gerhardsson fick ställa upp sitt lag var under Algarve cup, träningsturneringen som var bland det sista som hände innan coronapandemin stängde ned en hel idrottsvärld. 

Och den senaste veckan har snacket gått bland spelarna, hur mycket man längtat efter att äntligen få möta upp med landslaget och spela match. På sociala medier har de räknat ned till EM-kvalmatchen mot Ungern. 

Att spela i landslaget är, för de allra flesta, det största man kan göra som fotbollsspelare. 

Det är en ära att få representera sitt land och inget man gör för att tjäna pengar. 

Så uppfattar jag att de allra flesta landslagsspelare resonerar, kvinnor som män. 

Det är inte från landslaget utan klubblaget som den huvudsakliga inkomsten ska komma. 

Men det betyder inte att det måste vara orättvist. 

Här har Svenska fotbollförbundet halkat efter. 

För några veckor sedan deklarerade Brasilien och England att man inför lika löner för landets herr- och damlandslag. De följde därmed efter Australien, Norge och Nya Zeeland, som alla tidigare beslutat att ha samma ersättning. 

Men i Sverige händer fortfarande ingenting, trots att man säger att man jobbar för jämställdhet. Och där vi dessutom har ett herrlandslag, som sannolikt är lika trötta som damlandslaget på att få frågor om pengar, som säger att de är beredda att avstå sin lön under hösten.

Och där rasslade det till i inkorgen på mejlen. 

”Men damerna drar inte in lika mycket pengar som herrarna.”

Samma argumentation vevas gång på gång, år efter år, när ”Bengt” (de heter oftast något sådant) ska förklara varför damerna visst ska ha mindre pengar än herrarna. 

Och faktum är att det stämmer, damlandslaget drar inte in lika mycket pengar som herrlandslaget. 

Men det är också ett mossigt resonemang. 

För spelar det verkligen någon roll, om spelarna ändå inte bryr sig så mycket om ersättningen för landslagsspelandet?

För herrspelarna, som har miljonkontrakt med sina klubbar, är knappast landslagsersättningen avgörande för att få den egna ekonomin att rulla. 

Och det ska inte vara det för damerna heller, även om deras vardagsekonomi är betydligt tajtare. 

Men varför kan inte bara det svenska förbundet ge samma ersättning till Magdalena Eriksson som Albin Ekdal?

Det känns helt ärligt frustrerande. 

Verkligheten är en annan ute i klubbarna, där handlar det om utgifter och intäkter som för vilket annat företag som helst. 

Men tänk vad snyggt det vore om förbundet kunde föregå med gott exempel.

I långa loppet skulle det kunna leda till att klubbar också tänker om, tänker lite mer jämställt och satsar mer på damerna. Vilket också kan ge ekonomisk vinning.

Det skulle kännas fräscht 2020.