Krister Kristensson avled i går, lördag, efter en lång kamp mot alla hemska sjukdomar han drabbades av sedan 2019. Han låg på sjukhuset nästan hela 2020.
Krister var en krigare också utanför plan. Den gamla vinnarskallen kopplades på när prostatacancer, hjärtproblem, infektioner på infektioner och, ovanpå allt, benamputation var på väg att knäcka honom.
Han orkade ofattbart nog kämpa sig kvar fram till nu, rekord i tapperhet.
Malmö FF och Malmös fotbollsvänner har sorg.
Krister Kristensson var en ledargestalt för MFF. Naturligtvis var han lagkapten, en nyckelspelare som centerhalv (centerback, sa Krister alltid själv).
Han var ingen finlirare som Franz Beckenbauer, hans styrka var att vinna närkamper och luftdueller genom att utnyttja sin fysik.
Kristensson älskade en ärlig duell med en tuff anfallare och många är de motståndare som berättat hur de fått skrämselhicka av försvarsgiganten, meste MFF:aren med 626 matcher och 38 A-landskamper.
Han hade ett övertag redan före avspark med muskler, blick, jargong och pondus.
Krister Kristensson gjorde skäl för sitt smeknamn ”Brottaren”, som han hade med sig från sin tid i Sparta, landets bästa brottarklubb.
Allt detta sammantaget kommer jag fram till ordet ”rejäl”, rejäl är min beskrivning av Krister både som spelare och människa. Han talade klartext och några kunde säkert ha problem med det.
Psykologisk krigföring? Absolut, det gällde att sätta sig i respekt. Speciellt på hemmaplan. Det gamla MFF-gänget, mästarna på 70-talet, körde med den malmöitiska stöddigheten ”ingen skulle komma hit och tro att de var något”. En effektiv taktik.
Jag hörde också själv hur starkt Krister Kristensson stod upp som spelarnas man, till och med i förhandlingar med björnar som Eric Persson och Hans Cavalli-Björkman, föreningens båda ordförande under hans tid.
Krister Kristensson var självklart en profil också i omklädningsrummet efter matcherna, när vi murvlar skulle ha vårt snack ända in i duschen (tidningarna släpptes in överallt på den tiden) och jag kommer ihåg hur tunga citat giganterna Krister och Bosse (Larsson) levererade.
Vi träffades ju varje vecka på träningar och matcher under väldigt många år.
Jag började redan som 22-åring krafsa ner deras repliker i mitt block och visst lärde man sig en del av det äkta snacket på golvet.
Kände på något sätt att jag alltid hade god kontakt med Krister, kanske var det ingen nackdel att vi jobbade i samma tidningshus på Segevång, och så var det hela vägen fram till detta sorgliga slut.
Krister Kristensson V-A-R MFF, han var kaptenernas kapten, han var vännernas vän.
Tack för alla fina minnen. Vila i frid, Krister.