"Att vinna OS-guld var fantastiskt, men allra roligast var det när jag fick komma ner till Idrottsgalan och dela ut pris"

Foto: Simon Eliasson
Foto: Simon Eliasson

KALIX. Irma Johansson, 84, står på en isig gårdsplan i Börjelsbyn, norr om Kalix, och tittar ut över sin dotters broccoliodling.

– Välkomna, säger den förra skidstjärnan och ler brett.

Gunde Svan skrattar så han gråter. Prins Carl Philip och prinsessan Sofia applåderar.

På Idrottsgalans scen i Globen står programledaren Peter Settman med två av guldmedaljörerna från OS i Squaw Valley 1960: längdskidåkarna Irma Johansson och Britt Strandberg, båda två över 80 år.

– Men ni åker inte skidor längre själva? frågar Settman.

– Hon gör, säger Britt och pekar på Irma.

– Jo, det gör jag. Jag åker skidor fortfarande, säger Irma.

– Jaha, det var värst, säger Settman.

– Jag har så bra för vi har spår ända hemifrån. Ända från trappan. Det är bara att kliva på skidorna och åka.

Sedan skrattar Irma på ett sätt som får tv-tittarnas hjärtan att smälta.

Två år senare står vi på den där trappan.

Solen håller på att gå ned i horisonten när Irma Johansson kliver ut i farstukvisten.

Hon var först avigt inställd till intervjun, det hade varit så mycket ståhej sedan Idrottsgalan.

Men efter två samtal till den fasta telefonen i föräldrahemmet i Börjelsbyn nappade den olympiska guldmedaljören.

Nu står hon här med schäfern "Virus" bredvid sig.

Inne i föräldrahemmet möter maken Ralph upp med en handskakning och tropisk juice.

Irma Johansson visar upp guldmedaljen från OS i Squaw Valley, hennes karriärs höjdpunkt. Men det är ett annat minne som får henne att skina upp:

– Att vinna OS-guld var fantastiskt, men allra roligast var det när jag fick komma ner till Idrottsgalan och dela ut pris, det var en höjdpunkt.

Det var på Idrottsgalan 2015 som Irma Johansson fick sitt stora publika genombrott.

Med hörapparat och ett brett leende charmade damen från Börjelsbyn dagens idrottsstjärnor, 55 år efter bragden i Squaw Valley.

Det var dock ingen självklarhet för Irma Johansson att ställa upp som prisutdelare på scenen.

– När de ringde och frågade tänkte jag att, "nej det klarar jag inte av".

– Men det gick väldigt bra. Oj, vad det gick bra. Och jag fick mycket beröm för det. Idrottsgalan var en höjdare för mig. Och där var så mycket folk, där var flera tusen. Ojojoj.

Det lyser om Irma Johansson när hon pratar om kvällen. Framförallt när hon pratar om stunden på scenen.

Irma Johansson och Britt Strandberg som vann längd­stafetten vid OS 1960 delade ut pris på Idrottsgalan 2015. Här med programledaren Peter Settman.
Foto: SVT

– Det var roligt att stå på scenen och killarna från Svenska Dagbladet hjälpte oss innan. Det ska de verkligen få en eloge för, att vi fick komma. Sedan fick jag tidningen i ett helt år efteråt. Det var fina killar. På scenen fick jag prata lite grann om det vi hade gjort tidigare och om incidenten vi hade med prisutdelningen på OS när vi fick fel plakett, då fick vi brons i stället för guld. Men det upptäckte jag och sa till. Då kom prins Bertil och ordnade det på fem sekunder. Snabb var han. Så när jag träffade Carl Philip senare på kvällen på Idrottsgalan sa han att han blev så glad av att få höra det. Han tyckte det var väldigt kul.

På scenen hade Irma Johansson sällskap av Britt Strandberg. Men de saknade en person från sitt stafettlag.

– Sonja Edström kunde inte komma för hon går med rullator. Det var synd för hon är fantastisk.

När Irma Johansson och Britt Strandberg skulle dela ut bragdguldet till guldlaget från OS i Sotji började Irma Johansson trevande. "Nu ska vi försöka klara av det här", sa hon. Sedan tog hon över showen på scenen. Under prisutdelningen rufsade hon Ida Ingemarsdotter i håret när hon placerade guldmedaljen över skidåkarens huvud.

Guldmedaljören från OS i Squaw Valley 1960, Irma Johansson, åker skidor varje dag det finns snö. När det är barmark cyklar 84-åringen fem kilometer.
Foto: Simon Eliasson

Skickade en hälsning till Charlotte Kalla

Sedan kom Irma på att Charlotte Kalla saknades, och utbrast:

"Och Kalla, vi måste ju skicka en hälsning till Kalla", innan hon vinkade in i kameran.

Publiken älskade den då 82-åriga damen som hyllades i sociala medier efteråt.

"Alltså Irma, har inte slutat njuta än. Låt henne leda galan med Settman nästa år", skrev längdskidåkaren Emil Jönsson på Twitter.

– Det var mer uppmärksamhet nu än då. För på den tiden när vi vann guld var det inte mycket, säger Irma.

Hennes make Ralph var med under galan och berättar om bemötandet paret fick under en promenad i Stockholm följande morgon.

– Uppmärksamheten var större då än när de kom tillbaka efter OS-guldet och hade gjort en historisk bedrift. Vi var ute i en och en halv timme och det var säkert tjugo personer som kom fram till oss.

– Ja stockholmarna kände igen mig, de är fantastiska där nere. Jag tyckte så mycket om dem, fyller Irma i.

Var det roligt att få uppskattning nu, delvis för en guldmedalj ni tog 1960?

– Ja, det var det. Och det säger alla här i byn också, att varför har de aldrig visat er förut?

Irma Johansson finner fortfarande glädjen i skidåkningen

Irma Johansson är i dag 84 år. Men hon åker fortfarande skidor varje dag så länge det finns snö. De dagar då marken är bar cyklar hon fem kilometer.

Det är en kall novemberdag i Börjelsbyn, en dryg mil utanför Kalix.

Gårdsplanen har förvandlats till en isbana när det tidigare fallna regnet har frusit till is.

Utrustad med ett par stavar och en OS-jacka från Sveriges olympiska kommitté har Irma Johansson dock inga problem att spatsera över gårdsplanen för att visa upp sitt skidförråd.

Irma Johansson, till höger, under OS-guld-stafetten i Squaw Valley 1960.
Foto: Privat
Irma Johansson älskar skidåkning och försöker fortfarande åka varje dag det finns snö.
Foto: Carl Erik Sundström
Irma Johansson förevigas på mållinjen av pressfotograferna, året är 1959.
Foto: Rolf Ericsson
SM 1954,
Foto: Carl Erik Sundström/DN
Kalix Ima Johansson i 10 kilometer klassisk stil på OS i Cortina 1956.
Foto: Olle Seijbold

– Här är ett par Fischer. Och ett par Karhu, jag åker på många finska skidor. Jag får fortfarande mycket glädje av skidåkningen, säger Irma där hon står i mörkret och visar upp sina olika modeller.

Byggnaden som i dag används som förråd åt diverse prylar var ett kostall när Irma Johanssons föräldrar bodde på gården.

Det var här, på fälten utanför, som en sexårig Irma Johansson lärde sig åka skidor i slutet på 30-talet.

– Men det är så längesedan nu, det är över 75 år sedan, då vet ni hur gammal jag är, säger Irma och ler.

Min dotter fick 30 000 broccoli i somras och sålde vartenda en till Luleå.

Sedan kliver hon ut ur förrådet och pekar mot ett frostigt fält.

– Där nere har min dotter en broccoliodling. Hon fick 30 000 broccoli i somras och sålde vartenda en till Luleå.

Dotterns intresse har kommit från föräldrarna. Paret träffades i slutet av 50-talet på trådgårdsutbildningen och har sedan följts åt i livet, både privat och i yrket.

Direkt efter OS-guldet i Squaw Valley 1960 avslutade Irma Johansson sin aktiva karriär för att börja arbeta som trädgårdstekniker.

– Jag ville jobba och nu är jag glad att jag gjorde det. För man får mycket skador om man håller på länge tror jag. Jag har haft ett jättehärligt jobb med trädgård och växter. Och när jag slutade mitt jobb i Skellefteå efter 20 år fick jag en spårmaskin i present.

Irma Johansson körde den första sträckan i OS-stafetten 1960 och fick ett rejält försprång (86 sekunder) efter att Rodion Erosjina och Siri Rantanen fallit. ­Sverige vann till slut stafetten med 42 sekunders marginal.
Foto: Simon Eliasson

Alla kameror konfiskerades på resan till Moskva 1995

Inne i fåtöljen, med hunden Virus liggandes vid benen, sitter Irma Johansson och bläddrar i ett gammalt fotoalbum. Hon vill framför allt visa resan till Moskva 1955.

För trots att henne mamma förbjöd henne från att åka, av risk att Irma kanske aldrig skulle komma tillbaka igen, satte sig den 23-åriga norrländskan på planen till Ryssland.

– När vi mellanlandade i Helsingfors mötte ryssarna oss med ett 18-sitsigt plan. Och jag satt längst bak. Sedan när vi hade flugit till Sankt Petersburg fick alla gå ur planet för att fika. Och när vi kom in i planet igen hade de varit inne i våra väskor och tagit alla våra kameror. Jag hade hyrt både en svartvit och en färgkamera, men de fanns inte kvar. Den enda kamera som fanns kvar var Björn Kjellströms, han hade en liten kamera som de inte hade kommit åt, minns Irma.

När planet väl landade i Moskva, där tävlingarna skulle hållas, guidades det svenska landslaget runt i den ryska miljonstaden.

Två OS-medaljer

Född: 3 april, 1932.

Bor: Börjelsbyn utanför Kalix.

Yrke: Pensionär. Tidigare längdskidåkare och trädgårdstekniker.

Familj: Maken Ralph, barn och barnbarn.

Meriter: Vann OS-guld med det svenska stafettlaget i karriärens sista lopp vid OS i Squaw Valley 1960. Tog OS-brons i Cortina 1956 med stafettlaget på distansen 3x5 kilometer. Har även ett VM-brons från stafetten i Lahti 1958.

– Vi fick se hela Kreml och alla skatterna, det var något alldeles fantastiskt.  Och så fick vi gå in till mausoleet där Lenin och Stalin låg. När vi kom dit stannade de upp kön så att vi fick gå före. Så dem har jag också sett.

– Sedan var det var hemskt mycket snö som kvinnor kastade upp på lastbilsflaken medan männen satt bakom ratten. Då tog Sixten Jernberg en spade från en flicka och drog ut chauffören från bilen. Han sa att männen minsann skulle skotta och inte flickorna. Men mannen gick bara in i bilen igen.

På tävlingen gick det inget vidare. Alla i laget blev sjuka. Men Irma Johansson fick i alla fall med sig en sjätte eller sjundeplats hem. Hon minns inte riktigt vilket.

– Men när vi mellanlandade i Sankt Petersburg på vägen tillbaka fick vi gå ut från planet igen och fika precis som vi hade gjort när vi åkte dit. Och när vi kom tillbaka in i planet fanns alla våra kameror i väskorna igen. Så de tog dem inte för oss.

– Det var verkligen en fantastisk resa, det måste jag säga. Och vi fick gå på rysk balett också, det var något enastående.

Irma Johansson bläddrar vidare i det nötta albumet. Hon pekar ut prins Bertil på en bild från OS i Squaw Valley 1960.

"Jag tyckte det var så kul för när jag körde sträckan så körde finskan och ryskan ihop i en vänstersväng, och då skyllde dem det på mig. Men jag hade inget med det att göra," säger Irma Johansson.
Foto: Simon Eliasson

Irma sitter bredvid prinsen på en bankett där även de svenska ishockeyherrarna var gäster.

– Vi hade lite festligheter där.

För att fira ert OS-guld?

– Nej. För att vi skulle få se lite, det gjorde vi jämt när vi hade haft tävlingar. Jag minns bland annat att Prins Bertil satt vid honnörsbordet och jag satt bredvid honom. Då tog han upp sin plånbok ur fickan och visade oss bilder på bilar som han tävlade med. Han var som vem som helst. Vi tyckte mycket om honom.

Irma Johansson visar upp sin olympiska guldmedalj för kameran. Tillsammans med Britt Strandberg och Sonja Edström-Ruthström vann hon oväntat guld på längdstafetten vid OS i Squaw Valley 1960. Och det var Irma Johansson som körde den första sträckan:

– Jag tyckte det var så kul för när jag körde sträckan så körde finskan och ryskan ihop i en vänstersväng, och då skyllde dem det på mig. Men jag hade inget med det att göra.

Vi hade alltid prins Bertil med oss, han var en höjdare att ha med.

Rodion Erosjina och Siri Rantanen föll, vilket gav Irma Johansson ett rejält försprång. Vid växlingen var hon 86 sekunder före Erosjina.

Sedan var det bara för Britt Strandberg och Sonja Edström-Ruthström att bevaka ledningen för att till slut stå som segrare med 42 sekunders marginal.

– Det var fantastiskt att vi kunde vinna där. Då var jag i väldigt bra form faktiskt, säger Irma Johansson.

Efteråt åkte det svenska längdlandslaget och flera andra svenska olympier till New York och San Francisco.

– Där blev vi bjudna på ett party av svenskar som hade emigrerat. Och vi hade alltid prins Bertil med oss, han var en höjdare att ha med. Han har varit överledare hela tiden jag åkte.

Irma Johansson minns även uppträdande av Eartha Kitt och Danny Kaye.

– Det var mycket sådant. Sedan åkte vi över till Skottland och var där lite innan vi åkte hem. Att komma härifrån och ha fått se så mycket är fantastiskt.

Irma Johansson visar sina skidor hemma i Börjelsbyn. Gärna åker hon på finska skidor.
Foto: Simon Eliasson

Direkt efter morgonkaffet blir det antingen skidor eller cykling, varje dag, året om

Hemmet i Börjelsbyn är möblerat i allmogestil. På väggarna varvas broderiet med tavlor. Bara i vardagsrummet hänger åtminstone ett 30-tal handmålade motiv. Många med Irma Johanssons signatur nere i det högra hörnet.

– Jag är mycket intresserad av konst och har målat mycket växter.

– Men det var inte det vi skulle prata om, säger Irma och fortsätter bläddra i fotoalbumet.

Ett par svartvita bilder är tagna från en draghundstävling. Ett år blev Irma Johansson tvåa på SM med en lånad schäfer som hette Ino.

–Jjag körde i två år. Det var ruskigt jobbigt.

Varför började du med det?

– Jag hade en kille där vi jobbade i Skellefteå som hade en hund och tyckte att jag skulle prova. Och det gick väldigt bra.

Kärleken till idrotten har alltid funnits i Irma Johansson liv. Direkt efter morgonkaffet blir det antingen skidor eller cykling, varje dag, året om.

– Är jag inte i gång varje dag så mår jag inte bra, det är bra för hälsan att röra på sig. Men ibland måste man sparka sig i stjärten och säga: Nu far du!

Och så blir det en hel del skidor på tv:

– Kalla är fantastisk... Men nu vet jag inte om jag kan berätta något mer.

Irma skrattar hjärtligt. Sedan ställer hon sig på farstukvisten för att vinka adjö, och konstatera att hon är nöjd över besöket.

– Jag såg redan från början att vi skulle komma bra överens.