Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Tragedierna efter klassiska bilden

Peter Norman, Tommie Smith och John Carlos. Foto: ANONYMOUS / AP TT NYHETSBYRÅN
Statyer utanför universitetet i San Jose Foto: TNS / SAN JOSE MERCURY NEWS/TNS/SIPA U SIPA USA

När idrottskarriären var över hade han elva världsrekord och ett OS-guld.

Det avgörande ögonblicket i Tommie Smiths liv var ändå när han lyfte telefonluren och ringde sin fru hemma i Kalifornien:

– Älskling, var snäll och ta med dig ett par svarta handskar till Mexico City.

”Den första protesten från de amerikanska negrernas sida mot den behandling de möter i sitt hemland blev ett dramatiskt inslag vid prisutdelningen efter 200-metersfinalen.”

Så började Dagens Nyheters rapport från olympiska spelen i Mexico City den 17 oktober 1968. Det var året då den amerikanska medborgarrättskampen nådde de svenska dagstidningarnas sportsidor.

– Jag smällde igen dörren bakom mig, konstaterade huvudpersonen många år senare.

Tommie Smith lutade sig framåt i fåtöljen och fortsatte:

– Människor hörde smällen, men de kunde inte för sina liv förstå varför jag stängde dörren: ”Varför gjorde du så? Du kunde ha tjänat miljoner! Du hade inte behövt gå igenom allt du gjort.” Jag vet det, men det var ett offer jag kände mig tvungen att göra.

Tommie försvann ut i garaget

Det var våren 2004 i hans vardagsrum i Chino öster om Los Angeles, en stad mest känd för sitt fängelse och för att ha gett namn åt en byxmodell. Enda anledningen till att jag satt där var att Linda Haglund hade lagt ett ord för mig – efter sin aktiva karriär hade hon jobbat i några år tillsammans med Tommie Smith som friidrottstränare på Santa Monica College.

Jag minns att han försvann ut i garaget. Efter att ha grävt en stund i ett skåp höll han upp en grön låda med glaslock.

Där låg den.

Guldmedaljen, den som USA:s olympiska kommitté krävde att han skulle lämna tillbaka.

– Det förutsattes att vi skulle åka till Mexico City, göra det vi skulle, hämta ut guldmedaljen, åka hem och kanske få ett jobb. Guldmedaljen betydde inte pengar för mig, utan stolthet och ära. Men den skulle inte förändra något när det gällde rasismen hemma i USA, sa Tommie Smith till mig.

1968, året då Martin Luther King och Robert Kennedy mördades, kändes avlägset redan då.

Nu har det plötsligt gått 50 år. Tommie Smith har fyllt 74, bronsmedaljören John Carlos är 73 och australiern Peter Norman som gjorde dem sällskap på prispallen har nu varit död i tolv år.

John Carlos och Tommie Smith. Bilden är tagen 2016. Foto: Ap / TT NYHETSBYRÅN/ NTB Scanpix

 

Samtidigt är frågan om svarta amerikaners medborgerliga rättigheter i princip lika levande och laddad som 1968. Nu handlar det om organisationen Black Lives Matter, och NFL-stjärnor som knäböjer under nationalsången i protest mot polismaktens övervåld mot svarta amerikaner.

 

Jag bestämde mig, där och då, för att jag skulle höja min högra hand ovanför mitt huvud i en stilla bön

 

Under några år på 60-talet var Tommie Smith världens snabbaste man.

Han försågs med epitet som ”världens åttonde underverk” och ”den nye Jesse Owens”. När han besökte Stockholm 1967 fotograferade tidningen Se honom på löparbanan, bredvid en Porsche.

Drygt ett år senare satte han allt på spel.

Tidigare på kvällen den 16 oktober 1968 hade han vunnit OS-finalen på 200 meter på nya världsrekordtiden 19,83.

Nu befann sig Tommie Smith i ett litet rum i friidrottsarenans inre. Han stod där tillsammans med silvermedaljören Peter Norman från Australien och bronsmedaljören John Carlos från USA och väntade på prisutdelningen. Han hade de svarta skinnhandskarna som hustrun tog med från Kalifornien.

– Jag bestämde mig, där och då, för att jag skulle höja min högra hand ovanför mitt huvud i en stilla bön.

Tommie Smith vände sig till John Carlos:

– Jag kommer inte att använda den vänstra handsken. Du kan ta den om du vill.

När lagkamraten fick klart för sig vad som var på gång sa han bara:

– Okej.

Men de bar inte bara var sin svart handske, utan också svart halsduk och svarta strumpor – symboler för lynchningarna av svarta amerikaner respektive fattigdom.

När Peter Norman frågade om han på något sätt kunde ge dem sitt stöd skakade Tommie Smith på huvudet och mumlade något om att ”du har din kamp, vi har vår”. John Carlos tyckte annorlunda och gav honom ett märke att fästa på träningsoverallen.

– När jag såg det tänkte jag: ”Åh nej, förstör inte killens liv.”

Sedan var de redo att gå ut till prisceremonin.

 

Jag var rädd. Oerhört rädd. För jag visste att mitt liv stod på spel

 

När Tommie Smith ett par veckor tidigare hade kommit till Mexico City hade han inte vetat hur han skulle agera. Bara att han måste göra något.

Han kom att tänka på den knutna näven, av de flesta förknippad med de svarta pantrarna. Själv tänkte han att den kunde tolkas som ett tecken för solidaritet.

I två års tid hade han varit en av frontfigurerna för Olympic Project for Human Rights, en organisation som bland annat hade diskuterat en bojkott av OS i protest mot diskrimineringen av de svarta i USA. Priset för engagemanget hade varit högt.

Hans familj hade fått avföring i brevlådan, trakasserats på gatan, tagit emot flera dödshot på telefon och han hade fått sparken från biltvätten där han jobbade.

Budskapet var tydligt.

– Vi fick höra kommentarer av typen: ”Ni ska vara tacksamma. Om ni inte är nöjda med hur ni blir behandlade i Amerika kan ni åka tillbaka till Afrika.”

Vad kände han när de stod där på prispallen, med sina knutna nävar och blicken i marken?

– Jag var rädd. Oerhört rädd. För jag visste att mitt liv stod på spel. På prispallen, efter att jag klivit ner från prispallen – och för resten av mitt liv. Det var det som skrämde mig. I ögonblicket då jag klev upp förändrades mitt liv i ett slag. Jag var inte längre ”världens snabbaste man”. Jag var mannen som hade skämt ut USA från prispallen.

När nationalsången hade slutat spelas vände han sig mot publiken och började gå mot utgången. Han ville inte titta upp, men kunde inte låta bli när buropen växte i styrka.

Då höjde han näven, en sista gång.

Senare på kvällen, när USA:s olympiska kommitté krävde att de skulle komma på förhör, skrek John Carlos i telefonen:

– You dirty motherfuckers!

Tommie Smith höll sig lugnare.

– Jag sa: ”Vi har inte slagit sönder något, vi har inte kastat sten, vi har inte gjort någonting som gör oss till brottslingar i laglig mening.” Att höja en knuten näve ovanför huvudet var inte olagligt. De ansåg att vi inte visade respekt gentemot flaggan, men vi menade att vi visade flaggan samma respekt som flaggan hade visat oss.

Carlos hustru tog livet av sig

Ändå var det som brottslingar de behandlades efter hemkomsten. Fotbollslaget Los Angeles Rams, som hade skrivit kontrakt med Smith före OS, ville inte längre förknippas med honom. Snart sprack också hans äktenskap.

För John Carlos ledde det till en personlig tragedi, då hans fru tog sitt liv och han själv försökte fly från allt med hjälp av droger. Även Peter Norman fick problem när han kom hem till Australien.

Det tog många år innan de återigen kunde leva någorlunda normalt.

Så gick det sen

 Tommie Smith

Pensionär. Före detta chef för friidrottsutbildningen vid Santa Monica College i Los Angeles. Har också undervisat i sociologi. Spelade för fotbollslaget Cincinnati Bengals under tre år på 70-talet, för 300 dollar i veckan.

 John Carlos

Pensionär. Tidigare anställd vid Palm Springs High School i Kalifornien. 

 Peter Norman

Har arbetat inom public service-tv i Australien. Död i oktober 2006.

Tommie Smith berättade att en del vita amerikaner hade en egen teori om gesten i Mexico City:

– De brukar skratta och säga: Ni sträckte er väl efter en trädgren som ni kunde svinga er i. Som apor.

Han ville inte vara bitter, sa han, men då och då lät han en stilla vrede sippra fram mellan raderna. Med irritation i rösten berättade han att vita i samtal med honom ofta benämnt hans aktion som ”det där”. Av verklig eller spelad okunnighet.

Den tysta protesten på prispallen var så mycket mer än en knuten näve i en svart handske.

 

Om inte detta hänt hade knappt någon kommit ihåg mig. Jag hade bara varit ännu en svart idrottsman som vann en guldmedalj

 

Stoltheten har ingen kunnat ta ifrån honom.

– Om inte detta hänt hade knappt någon kommit ihåg mig. Jag hade bara varit ännu en svart idrottsman som vann en guldmedalj, sa Tommie Smith och gav mig sitt visitkort.

Det var svart och pryddes av en bild från prisceremonin i Mexico City 1968.

Han konstaterade att han faktiskt hade blivit invald i 15 olika Hall of Fame och därmed hedrad för sina insatser. Och att USA:s olympiska kommitté numera bemötte honom med tystnad snarare än med hätska anklagelser.

– I dag skulle protesten ske på ett annat sätt, sa han. Tiderna förändras.

Efter ett par timmar i hans vardagsrum var det dags att bryta upp. Han skulle flyga till San Francisco samma kväll för att medverka vid en ungdomstävling, jag skulle ta hyrbilen tillbaka till Palm Springs där Annika Sörenstam var på väg att slå nåt slags nytt rekord i en golftävling.

Ute i hallen stod Delois, hans hustru och manager, och stampade otåligt. Men jag kände att det fanns en sista fråga som krävde ett svar: Vad hände egentligen med de svarta handskarna?

Tommie Smith såg för ett ögonblick skamsen ut, innan han bekände att han slarvade bort dem ganska snart efter hemkomsten från Mexico City.

– Det var en kall vinter i Kalifornien det året.

 

1968 – ett laddat år

 Martin Luther King mördas i Memphis, Tennessee.

 Rap Brown, en annan svart frontfigur, döms till fem års fängelse

för att ha fört skjutvapen från en delstat till en annan.

 Robert Kennedy mördas i Los Angeles strax efter att ha vunnit

primärvalet i Kalifornien.

 Polisen slår till mot en stor demonstration i Washington, mängder

av deltagare grips. Hela året präglas det amerikanska samhället av medborgarrättskampen.

LÄS MER: Fler reportage, långintervjuer och granskningar – besök samlingssidan. 

LÄS MER: Ludmila Engquist bryter 13 år lång tystnad – slår tillbaka mot nya anklagelser. 

Vill du ha fler sportnyheter direkt i ditt dagliga flöde? Följ SportExpressen på Facebook, Twitter, Instagram, Snapchat - här kan du även få nyheter om dina lag direkt i Messenger.