Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Bråket med svenska OS-hjälten: ”Skar sig”

Foto: DANIEL OHLSSON/TV4 / Daniel Ohlsson/TV4
Foto: PRIVAT
Foto: PRIVAT

Smärtorna tvingade henne att sluta. 

Susanne Gunnarssons framgångsrika karriär har kantats av bråk, depressioner, smärtor och blodproppar. 

Nu ska OS-hjälten skriva en bok om sitt liv. 

– Jag har legat i fosterställning många gånger. När jag är klar med mig själv så kommer boken, säger Susanne Gunnarsson, 54. 

Det är äntligen vår i Malmö. Nu går det att träna i havet i Öresund utan handskar. 

– Det blåste när jag var ute och körde ett pass nu på morgonen, men det är ljuvligt att våren har kommit. Att det blir lite varmt. Då är det ännu trevligare att vara ute på vattnet, säger Susanne Gunnarsson. 

VM- och OS-stjärnan bor i Västra hamnen i Malmö, bara några paddeltag från havet. 

Efter sex år i Skåne känner hon sig hemma. 

– Jag bodde i Vaxholm men blev kär i en skåning så jag flyttade 65 mil söderut, säger Gunnarsson. 

Kärleken försvann för några år sedan. I dag är Susanne Gunnarsson singel, men hon har inga planer på att flytta. 

– Jag har hittat min plats i livet. Jag trivs med jobbet och mina arbetskamrater. Jag har fått många goda vänner och kan träna här. 

Susanne Gunnarsson växte upp i en lägenhet en bit utanför Katrineholm med pappa Manfred, mamma Monica och den ett år äldre brorsan Stefan. 

Katrineholm hade inte bara ett bra bandylag på den tiden – här fanns också en framgångsrik kanotklubb. 

Det är svårt att låta bli att inte tänka på Susanne Gunnarsson när man pratar om svenska kanotister. Hon har tagit 17 VM- och OS-medaljer. 

Gert Fredriksson med åtta OS-medaljer (sju guld) var med och startade en ungdomsvåg i början av 1970-talet. 

Gunnarsson var tolv år när Gert Fredriksson besökte hennes klass på Nyhemsskolan i Katrineholm. 

– Gert pratade så positivt om sporten, han var full av energi, precis som jag var. Jag var tvungen att testa om det var sant det han sa, säger Susanne Gunnarsson. 

Hon klev ner i kanoten – och blev kvar. 

– Vi bodde nere i kanothuset varje sommar. Det var organiserad träning, men framför allt var vi ute på vattnet och paddlade och hade roligt. Jag såg det inte som träning, allt kom bara naturligt. 

Blev världsbäst

Under tonåren var hon långt ifrån bäst – men när Susanne Gunnarsson fyllde 17 år small det till. 

– Jag var liten och smal, men växte till mig. Plötsligt exploderade kroppen. 

Hon kom med i seniorlandslaget som 17-åring.  Året efter blev hon tvåa på JVM bakom en östtysk tjej. 

– Jag kom även med till senior-VM det här året. Jag och Agneta Andersson kom tvåa. Helt otroligt. 

Gymnasietiden tillbringade hon på vattnet i Edsviken i Sollentuna strax norr om Stockholm. 

– Jag gick på kanotgymnasiet på Rudbecksskolan. Jag läste social linje och ville bli idrottslärare, säger Susanne Gunnarsson. 

Men en kanot kom emellan. 

Karriären gick spikrakt mot stjärnorna. 

Susanne Gunnarsson var nu en av världens bästa kanotister. 

I landslaget fanns också den två år äldre Karlskogatjejen Agneta Andersson. Paret fanns varandra direkt och tillsammans blev de bäst i världen. Oslagbara. 

Men vänskapen försvann. 

Stjärnorna Susanne Gunnarsson och Agneta Andersson blev bittra fiender.  

– Vi hade levt tajt ihop under hela 1980-talet. Men nu skar det sig rejält.

Relationen sprack

Susanne Gunnarsson gifte sig och skaffade barn. Efter ett tag kände hon att den nya relationen påverkade henne negativt och förändrade henne som människa. Familjen levde ett isolerat liv, långt ifrån vänner och andra kanotkompisar.  

Relationen blev jobbig, vilket även påverkade vänskapen med Agneta Andersson. 

– Jag var till slut tvungen att titta mig i spegeln. Jag var tvungen att ställa frågan till mig själv: Var den annars så glada och energifulla Susanne tagit vägen? 

Det låter som några svåra år av ditt liv? 

– Ja, så var det. Jag tappade min identitet. Jag var bara en maskin som tränade. Det var långt ifrån det som jag en gång hade byggt upp och gjort mig så bra. 

Susanne Gunnarsson skilde sig och gick igenom en jobbig skilsmässa. 

– Jag behövde gå vidare i livet helt enkelt, säger hon. 

Då hade Susanne Gunnarsson och Agneta Andersson inte pratat med varandra på tre år. Men de skulle komma att återförenas. 

Våren 1996 – med bara drygt tio veckor kvar tills den gamle världsmästaren i tungviktsboxning, Muhammad Ali, skulle tända den olympiska elden i Atlanta, USA – gick det Svenska kanotförbundet in och agerade fredsmäklare. 

Förhoppningen var att det svenska paret skulle kunna sitta i samma kanot och paddla hem ett historiskt OS-guld. 

– Vi fick köra ett testlopp i Sverige och det kändes grymt bra, säger Susanne Gunnarsson som då redan hade vunnit ett VM-guld med Agneta Andersson. 

Hur kändes det att kliva ner i samma kanot igen? 

– Bra, vi hade ett mål och det var att vinna. Vi var professionella. Det var underbart skönt när guldet var klart. 

Vad betyder OS för dig? 

– VM i all ära, men OS är något speciellt, något stort som bara kommer vart fjärde år. Jag är stolt och glad över guldet. 

Hur är din relation till Agneta Andersson i dag? 

– Bra, vi är kompisar och håller kontakten. Hon är en fantastisk människa. 

Tvingades äta tabletter

Susanne Gunnarsson slog igenom i slutet av tonåren. Hennes karriär var lång och framgångsrik. Hon tillhörde världstoppen i nästan tre decennier. 

Men i slutet av karriären plågades hon av svåra smärtor i ryggen och nacken. 

– Inför OS i Sydney 2000 fick jag veta att jag hade en whiplashskada när läkare gjorde en magnetröntgen. Jag blev chockad och arg. Jag hade sökt hjälp för problemen i tre år men ingen hade fram till dess kunnat tala om vad som var fel. 

Du tvingades äta starka tabletter under delar av din karriär, hur ser du på det i dag? 

– Jag bara fortsatte i ekorrhjulet. Jag tränade, tävlade och bara körde på. Med tabletter höll jag ihop min kropp. Med facit i hand skulle jag förstås tänkt annorlunda. Jag skulle ha varit nöjd med allt jag presterat och slutat tidigare. 

Karriären på världsnivå tog slut strax före Sydney-OS 2000. Men Susanne Gunnarsson har suttit kvar i sin kanot. 2009 var hon med i lag-SM för Örebro. Hon är också tränare för en duktig kanottjej som varit med i juniorlandslaget. 

Utbildad livscoach

I dag bor hon i Malmö. Hon flyttade dit efter att ha mellanlandat ett år i Vaxholm efter att ha bott 17 år i Funäsdalen, en liten skidby med knappt 1 000 invånare i västra Härjedalen. 

– Vi flyttade till Funäsdalen med familjen för att jag ville att mina barn skulle få en trygg och harmonisk uppväxt. Jag har fortfarande många av mina bästa väninnor kvar där. Min pappa Manfred som år 84 år bor också där. 

Efter karriären utbildade sig kanothjälten till livscoach. I dag jobbar hon på ett behandlingshem för ungdomar. 

– Jag trivs väldigt bra. Jag pratar med ungdomarna, lyssnar och sätter upp olika delmål i livet. Ungdomarna har en stor plats i mitt hjärta. 

Susanne Gunnarsson föreläser också. Där pratar hon om ledarskap, självkänsla, att förändra och att bli bäst i världen. 

Du drabbades av en blodpropp i benet 2003 och även i januari i fjol, hur mår du i dag? 

– Jag är helt återställd. 2003 var i samband med en semester i Thailand, jag fick blodförtunnande medel och blev frisk. Det var värre i fjol. 

Vad hände då? 

– Jag somnade med benen i kors på väg hem under en flygresa från Florida i USA. Jag hade varit på semester. När jag vaknade kunde jag inte röra mig. 

OS-hjälten hade tränat mycket, legat i solen och inte fyllt på med vätska. 

– Jag fick gå av i London och åka rullstol från flygplatsen. Sedan åkte jag taxi till ett närliggande sjukhus. Det var säkert 100 personer som väntade på att få hjälp inne på akuten. Jag var tvungen att vänta på att få benet röntgat dagen efter. Det var bara att hoppa ut på ett ben i Londonnatten, ta en taxi och försöka hitta nånstans att bo. Det var helt klart ett skräckdygn. 

På sjukhuset dagen efter konstaterade läkare att hon drabbats av en blodpropp i benet. 

– Jag bröt ihop totalt, jag kände redan under min resa att något var fel. Jag kände och klämde ofta på foten. 

Vill skriva ärlig bok

54 år gammal har Susanne Gunnarsson bestämt sig för att skriva en självbiografi. Tanken är att hon i bokform ska berätta öppet och ärligt om sitt liv. 

Men än är det inte dags att fatta pennan. 

– Jag vill vara helt klar med mig själv först innan jag kan sätta mig ner och berätta om allt, säger Susanne Gunnarsson.

 

 

Susanne Gunnarsson

Ålder: 54. 

Bor: Malmö. 

Familj: Barnen Robin 27 och Mimmi 23. 

Yrke: Behandlingsassistent på ett ungdomshem. 

Läser: ”Allt från självbiografi och romaner till deckare.” 

Äter: Renfilé med gorgonzolapotatisgratäng. 

Tittar på: Superstars och Mästarnas Mästare. ”Det blir mest sportprogram”. 

Förebilder: "Jag gillar 56-orna med Björn Borg, Ingemar Stenmark, Thomas Wassberg.” 

Idrott: Kanot. 

Klubbar: 1980-1996 Katrineholms KK och Fagerviks KK (Timrå 1992). 2005-2009 Örebro kanotklubb.  

Främsta meriter: OS-guld i K2 500 meter (med Agneta Andersson) 1996. OS-silver K4 500 meter 1984. OS-silver i K2 (med Agneta Andersson) 1992. 

VM-guld i K1 5000 meter 1991, VM-silver K2 500 meter 1981, VM-silver i K2 200 meter 1995, VM-silver i K4 200 meter 1998. 

VM-guld i K1 maraton 1992, 1994, 1996, 1998, 1998 (K2). 

Övrigt: Fick Svenska Dagbladets bragdmedalj 1996 och samma år även Victoriastipendiet. Har varit med i SVT:s "Mästarnas Mästare". Hon har även varit med i "Det stora äventyret", "Fångarna på fortet" och "I huvudet på Gunde Svan"  som visats på TV4. Under våren har vi fått följa Susanne Gunnarsson i Kanal 5:s "Superstars". 

 

 

Faktorerna som gjorde Susanne Gunnarsson bäst

Såg hela tiden nya mål framför sig. 

Tappade aldrig glädjen att träna och tävla. 

Var atletiskt byggd och mycket stark i rygg, axlar och mage. 

Envisheten – att aldrig ge upp. 

 

Vill du ha fler sportnyheter direkt i ditt dagliga flöde? Följ SportExpressen på Facebook, Twitter, Instagram, Snapchat - här kan du även få nyheter om dina lag direkt i Messenger.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!