Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

"Inte utan min pappa"

Malin Baryard tillsammans med sin pappa Pelle som betytt mycket för Malin och som i dag sköter om det mesta i samband med hästarna i stallet. Malin tror att hon och Butterfly Flip kommer att vara på topp i till sommarens stora höjdpunkt - OS.
NORRKÖPING. Utsedd till världens bästa ekipage.
Överlägsen seger i Göteborg Horse Show.
Och en hitsingel som säljer guld.
Trots det tror Malin Baryard att hennes bästa tid är snart.
- Världscupfinalen i Milano blir skoj men det är till OS i sommar vi ska vara på topp.
Från stressen till Aten berättar hon om ett avbitet finger, pappa Pelles betydelse och framgångens baksida.
Den röda träningsladan på Jonstorps gård lyser i solskenet. I luften ligger en svag doft av hästlort. Malin Baryard, 29 blickar smått frånvarande mot en whiteboardtavla i stallet. Med blå penna har någon kladdat i versaler: "Pelle fixa: satans krubba + vattenkopp, lysrör i tork-rummet och lampan i hösilaget." - Det är pappas bestyr. Han sköter det mesta runt omkring hästarna. Markservice kan man kalla det. Sedan ursäktar hon sig för två sekunder och styr stegen in i träningsanläggningen. Det yr till i sanden och hon försvinner. Inifrån hörs snart en klar stämma. - Det är bra, fortsätt att ligga på så.

"Jag bestämmer"

Det syns på Malin Baryard att hon känner sig hemma i stallet. Hon domderar friskt. - Det hör till. Det är ju jag som bestämmer, säger hon utan minsta tvekan. - Kaffe?, frågar Pelle Baryard från stallgången. En trappa upp ligger kafferummet. Det är vidlyftigt och bjuder på god utsikt över träningshopparna. Malin Baryard släpper dem knappt med blicken. - De hoppar in en ny unghäst, säger hon. - Hon ser fin ut, fyller Pelle Baryard i. Och han borde veta. Det var ju han som "hittade" succéhästen Butterfly Flip en gång i tiden. - Malin sade nej först. Men jag envisades och nu går det ju rätt så bra, säger han. Nere i sanden fortsätter inhoppningen på den egna banan. Men så väl har det inte alltid varit. - När jag var yngre hoppade vi först utomhus och senare i ett tält som pappa byggde tillsammans med gubbarna på ridklubben. Det var lite fladdrigt men fungerade, säger hon.

Förverkliga genom barnen

På den tiden red hon ponnyn Fighter Lady. En snäll häst som senare, fick "tok för sig", och bet av hennes ena finger. - Usch, det var en hemsk episod, minns pappa Pelle. Men hon repade sig snabbt. Att Malin Baryard hade hopptalang syntes snart. - Hon vann nästan allt hon ställde upp i, säger han. Bland förlorarna fanns ofta gråtande barn och ilskna föräldrar. - En del blir för hårt drivna och många talanger slutar tidigt. Det syns ofta på ponnytävlingar, där vill föräldrar lite för mycket ibland, säger Malin Baryard upprört. Pappa Pelle instämmer och söker en förklaring: - Det är lite syndromet av att det du inte lyckas med själv kan du förverkliga genom dina barn.

Inte Pressad

- Tur att jag har min pappa då. Han är perfekt. Samtidigt har jag alltid älskat att gå ned i stallet. Om han skulle pressat mig med piskan hade jag säkert sagt; gå ned själv, din gubbe. Med tonåren växte systrarna Baryards hästintresse. Så pappa Pelle köpte Jonstorps gård.

Whitaker välkomnar

För Malin Baryard blev det startskottet på en kometkarriär. Timmarna i stallet blev fler och hoppkänslan större. Som tolvåring blommade hon ut. Den lilla hopptalangen från Söderköping blev bofast i landslagets spetsgrupp och Europamästarinna. - Så lycklig som jag var i Rom 1990 kommer jag nog aldrig mer att bli. Den stoltheten går inte att beskriva i ord, säger hon. En tid senare sprang Pelle Baryard in i hopplegenden John Whitaker. Efter en sen krogsväng i Hannover, "och stärkt av en drink eller två", frågade han rakt ut om hans dotter fick komma och träna hos honom. - Är hon den lilla blonda tjejen med fuxen? Då är hon varmt välkommen, svarade John Whitaker som aldrig tidigare tagit in en talang. Överlycklig packade Malin Baryard sina väskor och blev borta i 2,5 år. Men lätt var det aldrig. - Usch, nej. Jag slet från sju till sju, sju dagar i veckan. Ibland var det hemskt men mest var det skoj. Många förtvivlade tårar senare återvände hon hem för att starta ett eget stall. - Det var både en lättnad och en börda. Jag mötte mycket avundsjuka här. Men min tid hos John lärde mig otroligt mycket. I Sverige fortsatte satsningen mot världstoppen i samma resoluta fart. - Enda gången allt stannade upp var vid en incident för något år sedan. En häst hade för bråttom över ett hinder så Malin tog upp honom lite hårdare än vanligt - för att markera att han gjort fel. Hästen stegrade och föll bakåt. Uppe i huset hörde jag ett knak. Så rädd har jag aldrig varit, säger Pelle Baryard.

Tänker inte på rädsla

- Som tur väl var det bara knäskålen som lossnade från sina fästen, säger Malin Baryard. Hon flinar. I leendet lyser en död tand. Men av skrapmärkena på kinden syns inget. - Att stanna upp och tänka på rädsla är inget för mig. Jag ser positivt på allt. Jag är lika envis som min far. Pelle Baryard fyller hjärtligt i: - Hahahelt klart. Efter att ha flugit huvudstupa över en ponny en gång och fått en rejäl hjärnskakning hade hon bara en fråga. När är nästa klass?.

Genombrottet kom 1996

Malin Baryards internationella genombrott kom 1996. - Att rida i raffset under maskeraden i Göteborg blev nog startskottet för min karriär. Genomslaget var enormt och efter två bra tävlingar ville alla prata med mig. Men efter segern i Göteborg Horse Show är det minnet nästan utsuddat. I dag vill alla tala om förväntningar, OS-medaljer och den nya hitlåten "Do you wanna ride". Som sålt guld. - Att hon skulle sluta här kunde jag aldrig ens drömma om, säger Pelle Baryard. På väg ner från kafferummet säger Malin Baryard: - OS-guld, det drömmer jag om.

Vill du ha fler sportnyheter direkt i ditt dagliga flöde? Följ SportExpressen på Facebook, Twitter, Instagram, Snapchat - här kan du även få nyheter om dina lag direkt i Messenger.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!