Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

INNSBRUCK, 1976: Ointagligt inför det andra åket?

* Antalet nationer: 37
* Antalet deltagare: 1123 (892 herrar - 231 damer)
* Tid: 4 februari - 15 februari
* Antalet grenar: 37
Historien bakom spelen i Innsbruck detta år är dramatisk. Den börjar egentligen den dagen som Denver fick i uppdrag att arrangera spelen. I Denver fanns en mycket stark miljörörelse som sa blankt nej till Olympiska vinterspel. I Denver var de blivande arrangörerna övertygade om att miljörörelsen inte skulle ställa till några större problem. Men i samband med kongressen i Sapporo tvingades arrangörerna meddela IOK att man flyttat längdskidåkningen 240 kilometer från Denver till Steambot Spring och de alpina tävlingarna till Vail. "Även om vi hade haft det konceptet när vi sökte spelen hade vi fått det" sade man självsäkert från Denver-håll. När IOK stod inför detta faktum ville den tillträdande presidenten Killanin ta ifrån Denver spelen medan den avgående presidenten Brundage ville att Denver skulle få fortsätta förberedelserna. Brundages huvudargument var att spelen var så nära sammankopplade med USA:s firande som 200-årig nation. Miljörörelsen i Denver arbetade för fullt för att få till stånd en folkomröstning och för det krävdes det att man kunde få 60000 namnunderskrifter för en sådan i Denver. Att de skulle få detta ansåg OS-arrangörerna i Denver vara osannolikt och när det visade sig att 70000 personer hade skrivit på listorna lugnade man IOK med att folkomröstningen i varje fall inte skulle innebära att Denver sade nej till att arrangera spelen. I november hölls folkomröstningen i Denver och majoriteten (60,41%) av befolkningen röstade mot ett OS i Denver. I mitten av november kom telegrammet till IOK som sade att Denver avsade sig 1976 års vinterspel. Vad skulle IOK göra nu? En ny arrangör måste fram och det illa kvickt. En inbjudan skickades ut till de nationella olympiska kommittéerna och deadline var januari 1973. Fyra orter sökte spelen: Innsbruck, Tammerfors/Åre, Lake Placid och Chamonix (egentligen Albertville). De sex vinterförbunden kallades till IOK för att rösta om vilken ort de ansåg var mest lämpad. Internationella Skridskoförbundet kom inte till mötet men de övriga förbunden var ense om att Innsbruck skulle klara av arrangemangen. Även IOK:s exekutivkommitté kom fram till samma sak lite senare vid en sluten omröstning. Innsbruck kunde nu för andra gången inom loppet av tolv år arrangera ett vinterspel.

Korta förberedelser bäddade för succé

I efterhand konstaterade alla att spelen var mycket lyckade. Mycket kanske beroende på att Innsbruck hade så kort tid på sig i förberedelserna så att man var tvingade att koncentrera sig på det rent idrottsliga och inte tänka så mycket på en massa extravaganser. Det idrottsliga blev ur svensk synvinkel en mindre lustig historia. Bara två bronsmedaljer blev det ( Benny Södergren och Ingemar Stenmark). Spelens stora nationer blev Sovjet och Östtyskland som tog 46 av de 111 medaljer som utdelades. Den här gången följer vi spelen dag för dag och redan den första tävlingsdagen, torsdag 5 februari, blev det kokhett i Innsbruck. Ja, inte bara i Innsbruck. Hela Österrike kokade av förväntan inför störtloppet som skulle avgöras vid Innsbrucks stadsberg Patscherkofel. Att herrarnas tremil skulle avgöras samtidigt i Seefeld var naturligtvis av underordnad betydelse för åtminstone hela Österrike. Officiellt hade 60000 åskådare samlats runt störtloppsbanan denna första OS-dag. Men många var överens om att den rätta siffran låg närmare 100000 åskådare. Österrikes store favorit var naturligtvis Franz Klammer. Han hade dagen innan laddat upp med att vara fanbärare för Österrike vid invigningen. Bättre uppladdning kanske inte skulle ha skadat ansåg många. När väl störtloppet startade stod bokstavligt talat hela Österrike stilla. Klammer hade startnummer 15 och gick således ut sist i första startgrupp. När den sista mellantiden före mål kom upp låg Klammer bara trea. Men med en enorm forcering kunde Klammer knäcka sina konkurrenter och klara av det som hela Österrike mer eller mindre krävt av honom - seger! I mål var Klammer 34 hundradelar före den regerande mästaren Bernhard Russi, Italien, medan bronset gick till italienaren Herbert Plank. En prislista som prisades av experterna. Dessa herrar var de som nu i rätt ordning också dominerat störtloppet de senaste säsongerna.

Lugnare i Seefeld

Om det gick hett till vid störtloppet var det betydligt lugnare i Seefeld där längdskidåkarna höll hus. För Sveriges del hade längdtävlingarna kunnat börja bättre. Redan dagen innan hade Thomas Magnusson tvingats lämna truppen för att åka hem till Sverige sedan hans pappa hastig avlidit. När tävlingarna startade i strålande solsken och sju minusgrader var det Juha Mieto, Finland, som tog kommandot. Inte så underligt. Den väldige Mieto hade valt att gå ut i första grupp eftersom han och lagledningen var rädd för att det skulle töa i solen längre fram på dagen och göra spåren tunga för Mieto. En taktik som höll till en fjärde plats. För svensk del såg man redan tidigt att det inte skulle bli några framskjutna placeringar. Efter den första milen var bäste svensk, Benny Södergren, redan en minut efter täten. Södergren blev bäste svensk på tolfte plats medan guldet togs av Sergej Saveljev, Sovjet, före sensationen Bill Koch, USA. Norge hade inte heller någon bra inledning på OS. Bäste norrman först på nionde plats. Den andra tävlingsdagen bjöd på dramatik för svensk del på skidskyttestadion. Värmlänningen Sune Adolfsson krigade om medaljerna bokstavligt talat till det sista skottet. När Adolfsson skulle skjuta sitt 20:e skott drabbades han av nervdaller. De 19 tidigare skotten hade varit felfria men nu tvingades han ta ned bössan och börja om förberedelseproceduren och till råga på allt missade han och fick tidstillägg. Utan den här fadäsen hade Adolfsson tagit medalj. Minst brons hade det blivit. Nu blev det i stället en åttonde plats. Den tredje tävlingsdagen, lördagen, var det bäddat för ytterligare en publikfest i stil med den som var när Franz Klammer tog sitt störtloppsguld. Men den här gången var det backhoppning. I 70-metersbacken var det meningen att det skulle bli stor österrikisk medaljfest.

Festen kom av sig

Men festen kom av sig. Och det var den östtyska duon Aschenbach/Danneberg som såg till det. Hemmafavoriten Innauer kom först på sjundeplats medan Karl Schnabl såg till att ge hemmanationen lite tröst i form av ett OS-brons. När publikmassorna var på väg till skidstadion och hoppbacken kunde de som var ute i tid, och det var många runt 25000 personer, i väntan på backtävlingen njuta av damernas fem kilometer. Aldrig tidigare har en olympisk damtävling setts av så många människor på plats. Inspirerad av publikmassorna blev finskan Helana Takalo som kunde vinna före storfavoriten Sovjets Raisa Smetanina. Här gjorde Eva Olsson en fullt godkänd insats då hon åkte in på sjätte plats som senare korrigerades till femma sedan trean, titelförsvarande Galina Kulakova, diskvalificerats. Anledningen var att hon tagit näsdroppar för att stoppa en begynnande infektion. Dåtidens dopingregler och tester var en aning luddiga jämfört med dagens. Söndagens nordiska höjdpunkt var herrarnas 15 kilometer. Här fanns Sven-Åke Lundbäck med som regerande mästare. Skulle han kunna upprepa sin bravad från Sapporo? Tremilen varslade om att Lundbäck skulle få svårt att försvara sin titel. Och det visade sig att Lundbäck inte skulle ha något med täten att göra. I mål var Sapporo-mästaren över tre minuter efter segraren. Loppet blev en sovjetisk uppvisning med Nikolaj Bajukov som segrare tre sekunder före landsmannen Evgenij Beljajev. Bronset tog Arto Koivisto, Finland. För Norges del blev det en förbättring jämfört med tremilen med Ivar Formo på en femteplats. Men fortfarande har Norge inte tagit någon medalj i längdspåren.

Folkvandring

Under eftermiddagen blev det folkvandring till den alpina huvudorten Axamer Lizum. Anledningen var att Brigitte Totschning åkt så bra på träningen att hon seglat upp som hemmanationens guldhopp. Men det blev "bara" silver efter en mycket populär segrare: 25-åriga västtyskan Rosi Mittermaier. Måndag 9 februari vädrade svenska journalister och olympiska turister morgonluft. Nu skulle det väl ändå bli en svensk medalj, ja, i varje fall en indikation på en eftersom storslalomtävlingen kördes över två dagar. Och hans som skulle göra det var den ordkarge Tärnaby-killen Ingemar Stenmark som åkt rakt in i svenska folkets hjärtan. Om Österrike hade stått still i samband med Franz Klammers uppvisning i störtloppsbacken så hade man i Sverige helt och hållet fryst verksamheten inför det första åket och hemma i stugorna spekulerades det om hur Ingemar skulle klara sin olympiska debut i storslalomhanget. Stenmark hade startnummer sex och i TV fick man först se åkarna då de närmade sig mellantiden. Nu var frågan skulle han kunna matcha italienaren Gustavo Thöni som ledde. Svaret kom som en chock. Ingemar var 2,31 sekunder efter Thöni. Vad hade hänt i den övre delen av backen där inga TV-kameror kunde avslöja sanningen. Ingemars åkning från mellantiden och in i mål var det inget fel på men vad hade hänt däruppe? Jo, svaret kunde ges av svenska ledare som stått placerade i den övre delen av backen. Ingemar hade fått ett felskär på en isfläck efter cirka 300 meters åkning och en skida hade skurit ut. Med nöd och näppe lyckades Ingemar hålla sig kvar i backen men han kunde inte reparera skadan tidsmässigt. Ingemar stack ifrån målområdet utan att säga något och för att ladda och ta revansch i det andra åket dagen därpå men han lät via sina ledare hälsa: -Det var ett heldåligt åk! Spänningen var stor inför tisdagens andra åk. Kunde Ingemar komma igen?

Rafflande millopp

Men tisdagen inleddes med ett rafflande millopp för damer nere i skidstadion i Seefeld. Ryskan Raisa Smetanina vann med bara 85 hundradelars marginal före Finlands Helena Takalo. På femte plats kunde vi notera en fin svensk framgång genom Eva Olsson. På tionde plats åkte Lena Carlzon in och de svenska damerna såg därmed till att dra till sig större uppmärksamhet än sina manliga kollegor i landslaget. En femte plats i Seefeld kunde den förbättras i den isiga och branta storslalombanan? Ja, en sak var klar. Ingemar och hans tränare, Herman Nogler och Olle Rollén, hade noga analyserat måndagens åk. Nogler var arg på Ingemar för att han inte följt de taktiska råden och Ingemar själv var mest bara arg på sig själv men nu djupt koncentrerad på att göra ifrån sig bättre. Banan var nu också noga analyserad in i minsta detalj. Skulle allt detta kunna räcka till en medalj? De åkare som startar före Ingemar visar att banan är om ännu svårare än gårdagens. Bland annat halkar Piero Gros, Italien, bara ut. Han hade ingen chans på det isiga underlaget. När Ingemar startar och syns i backen vid mellantiden är den dagens bästa. I mål har Ingemar totalt 3.27,41 vilket han ledde på men då återstod ju kanonerna från måndagen ledande Thöni, Hemmi och Good. Först Hemmi som trots bra förstaåk alltid haft svårt att få till det i det andra. Den här gången får han visserligen stryk i åket av Ingemar med 66 hundradelar men totalt slår han svensken med 44 hundradela. Ingemar således i det här läget på silverplats. Allas favorit var naturligtvis Thöni. Allt var liksom klappat och klart för ytterligare ett storslalomguld för honom. Inte minst Thöni själv sade eter loppet att han aldrig varit så säker på en seger. Men vad händer? Jo, Thöni gör sitt livs sämsta storslalomåk, allt gick på tok. En black-out säger han själv och guldet, det säkra, förbytts i en föga glamorös fjärde plats. Fortfarande silver för Ingemar och ende mannen kvar var schweizaren Ernst Good. Efter mellantiden vädrar svenskarna silverdoft. Good var där en dryg sekund sämre än Ingemar men han forcerar i sluthanget och petar ned Ingemar till bronsplatsen. Ingemar får nöja sig med ett brons i sin OS-debut trots att han hade bästa tiden i andra åket. Fadäsen från det första åket gick aldrig att reparera. På onsdagen var det dags för herrarnas stafett i Seefeld. Den och femmilen återstod på längdprogrammet och vi kunde då konstatera att varken Sverige eller Norge tagit några medaljer i de olympiska skidspåren.

Dramatisk stafett igen

Olympiska skidstafetter brukar vara dramatiska och den här var inget undantag. På första sträckan drabbades storfavoriterna Sovjet då Beljajev i ledning drabbas av materialfel. Skon som sitter ihop med bindningen spricker och innan han får en ny passeras han av ett koppel konkurrenter däribland Benny Södergren som vinner sträckan. På den andra sträckan är det Östtyskland som också i ledning drabbas. Axel Lesser krockar och knockas av en kvinnlig turist som kommit in på banan. Han reser sig på nio blödande och haltande men tvinga bryta en halv kilometer senare. På den här sträckan faller Sverige igenom och har bara den elfte sträcktiden och därmed försvann i praktiken också bronschansen. Nu kunde Finland vinna en överlägsen seger före Norge som nu äntligen fick sin första medalj medan Sverige fortfarande och med bara en gren kvar väntade på en OS-medalj. I damernas slalom tar Rosi Mittermaier sitt andra guld och hennes popularitet ökar än mer. Några stora svenska medaljförhoppningar fanns inte på torsdagen men nog förvånades många av att det svenska damstafettlaget ända in i det sista stred om bronset. Nu kunde inte Eva Olsson med två hårda lopp i benen hålla undan mot Östtysklands Veronika Schmidt. Fredagen den 13 februari skulle bli en historisk dag för Rosi Mittermaier. Hon skulle skriva olympisk historia genom att bli den första damen som tog alla tre alpina titlarna. Till skillnad från herrarna avgjordes damernas storslalom på en dag och med bara ett åk mot herrarnas två! Nå, blev Rosi historisk? Nej, det fattades tolv hundradelar och den som såg till att Rosi fick nöja sig med silver var kanadensiska Katyh Kreiner. Hon startade först av alla och hade nog en liten fördel när hon kunde åka på ett tunt, tunt lager av nysnö som gav det där lilla extra guldgreppet. Lördagen var den näst sista dagen av dessa spel och än så länge var den svenska medaljskörden minst sagt klen. Bara Ingemar Stenmarks brons.

Ingemar favorit

Men skulle inte just Ingemar kunna bättra på den skörden i slalom? Förhållandena var svåra och backen både isig och brant. Ingemar var favorit till guldet både bland publik och experter för att inte tala om alla hemma vid TV-apparaterna hemma i Sverige där verksamheten naturligtvis hade avstannat helt inför det första åket. Ett åk som Ingemar hade stora problem i. Men han lyckades efter två stora missar i början ändå ta sig ned men var då drygt två sekunder efter täten. Ointagligt inför det andra åket? Nej, sade de flesta experter. I det andra åket satsade Ingemar allt. Här gällde det medalj av så hög valör som möjligt. Men satsningen höll inte. Ingemar grenslade en port och inför världens TV-kameror gjorde han en spektakulär vurpa och dök upp som en snögubbe i alla TV-apparater. Det var i slalombacken som Sverige skulle ta en medalj på lördagen och allas blickar var naturligtvis riktade på Ingemar. De svenska femmilarna i Seefeld var inte direkt besvärade av massmedial bevakning. Men femmilen skulle bli en riktigt intressant och spännande också ur svensk synvinkel. Att det skulle bli sovjetisk seger var nog alla överens om från början. Dom hade ju sparat Rotjev och i början fanns han också med i täten. Men han klarade inte av att valla rätt i snöfallet och sjönk allteftersom i resultatlistan. Efter halva loppet var det amerikanen Bill Koch i täten men sedan kom Norges Ivar Formo. Denne, som aldrig vunnit en femmil, höll nu hela distansen och räddade den skamfilade norska skidäran genom att ta landets första individuella medalj i dessa spel. Benny Södergren räddade också till en del äran genom att åka in på en bronsplats på en distans som sannerligen inte tillhörde hans favoriter. Den samlade svenska insatsen var god med Södergren som bronsmedaljör och de övriga på platserna åtta, 16 och 19. Med det blev Sverige bästa nation på femmilen. På skridskoovalen var det som vanligt svåra förhållanden under dessa spel. Men här kunde vi glädja oss åt en svensk framgång genom veteranen Örjan Sandler som knep en femte plats. Söndagen, avslutningsdagen, innebar inga svenska hopp i bokstavlig bemärkelse. En deltagare hade vi i den stora backen men här talades det mest om värdlandet Österrike skulle ta en efterlängtad guldmedalj. Medaljskörden för hemmanationen hade hittills inte varit den förväntade. Men nu fick de 60000 åskådarna i Bergisel-backen valuta för pengarna. Österrikarna tog guld, silver och dessutom platserna fem och sex. Två nationer tog de åtta främsta platserna - Österrike och Östtyskland. Tala om dominans! Ur idrottslig synpunkt var spelen för svensk del inte någon höjdare. Konkurrenterna hade helt enkelt rusat förbi och de stora länderna, Sovjet och Östtyskland, tog över en tredjedel av alla medaljer. De små nationerna var förpassade till åskådarplats!

Källa: SOK

Vill du ha fler sportnyheter direkt i ditt dagliga flöde? Följ SportExpressen på Facebook, Twitter, Instagram, Snapchat - här kan du även få nyheter om dina lag direkt i Messenger.

Annons:

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!