Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

INNSBRUCK, 1964: Bragdloppet av Assar som alla talar om

* Antalet nationer: 36
* Antalet deltagare: 1091 (891 herrar - 200 damer)
* Tid: 29 januari - 9 februari
* Antalet grenar: 34
Äntligen blev det dags för Innsbruck. Redan för fyra år sedan var ju Innsbruck storfavorit men förlorade med två futtiga röster mot uppstickaren Squaw Valley. Den här gången kunde IOK inte undvika Tyrolens huvudstad. Innsbruck blev också valt med stor majoritet och hela Österrike såg fram mot spelen. Sluträkningen på 1 miljard shilling (200 miljoner kronor) var astronomisk i dåtidens penningvärde men österrikarna ansåg varenda shilling välmotiverad. Spelen bjöd på rekord i antalet grenar - 34 stycken. Bob och rodel fanns med på programmet plus att damernas längdåkningsprogram utökats jämfört med fyra år tidigare i USA. Att Innsbruck skulle drabbas av snöbrist var det nog ingen som i sin vildaste fantasi kunde tänka. Men så blev det. Huvudorten förvandlades till en dammig trist stad med en inte alltför attraktiv olympisk by för de aktiva. Lite snö hade gett Innsbruck den inramning som staden förtjänade. Den stora armadan av maskiner och människor som i första hand fanns till hands för att skotta bort snön fick nu användas till att skotta fram snö och hämta snö från andra sidan Brennerpasset. I längskidorten Seefeld klarade man med nöd och näppe snöproblemet på egen hand men värre var det i störtloppsbanan i Patsch och Lizum där övriga alpina grenar avgjordes. Här gjorde snömanskapet bragder i det tysta då de fick till stånd banor som kunde användas och var någorlunda rättvisa. De alpina grenarna blev också lite av ett lotteri eftersom de aktiva haft få tillfällen till träning och tävling före OS eftersom inte bara Innsbruck-området var drabbat av snöbrist. Det gällde hela alpområdet där försäsongstävlingarna avgjordes. Träningen inför störtloppet blev också dramatiskt och en tragisk dödsolycka inträffade som kunde förklaras med oträning. Litet av ödes ironi var det också att dagen efter avslutningen kom snön och OS-området klädes i en härlig vinterskrud.

Långt mellan tävlingsarenorna

Många mindes också de kompakta spelen i Squaw Valley och de korta avstånden. I Innsbruck upplevdes avstånden och de ständiga kontrollerna av ackrediteringarna som besvärande. I Innsbruck var det långt mellan tävlingsplatserna, Seefeld, Patscherkofel och Axamer-Lizum. Här gällde det att välja en tävlingsplats om dagen för åskådarna. En dag vid de alpina tävlingarna innebar t ex ett par timmar i tävlingsbacken men dessutom ytterligare ett par timmars promenad till densamma plus ett par timmar i bilkö. Ja, det var en hel del som den intresserade hade att utstå för att se vinter-OS "live" 1964. Bästa nation i den här upplagan av vinter-OS blev naturligtvis Sovjetunionen som vann poängsammandraget överlägset före Norge. Sverige som var tvåa i nationstävlingen fura år tidigare föll till sjätteplatsen vilket naturligtvis var en stor besvikelse för nationen. I Olympiaboken skriver SOK:s vice ordförande Bo Ekelund i förordet dessa ord som fortfarande känns aktuella: "Sveriges Olympiska Kommittés uppgift är att sända bästa möjliga svenska representation till OS. Detta betyder inte ett lag av väl tränade medelmåttor, som inte märks eller - i värsta fall - väcker åtlöje från de olympiska åskådarläktarna. SOK skall sända svenska representanter kvalificerade att strida om SEGERN. Detta måste betyda specialisering. SOK:s verksamhet berör alla olympiska idrotter. Men vi skall därför inte vara tvungna att sända representanter i alla dessa grenar till varje OS. Målet för en idrottsman skall inte vara att komma till OS -målet ska vara att vinna". "...I fortsättningen. Låt oss satsa på blivande segrare. Men låt oss oförtrutet arbeta på bred front, i alla idrottsgrenar. Förr eller senare kommer - i varenda idrottsgren - ett fysiskt praktexemplar som har teoretisk möjlighet till olympisk seger". Ja, nog känns orden igen. Nästan efter varje OS, sommar som vinter, har dessa ord plockats fram av många andra experter. Nå hur gick det då på de utspridda tävlingsarenorna i österrikiska Tyrolen? Här följer en genomgång gren för gren.

Nära panik

Vi börjar med invigningen onsdagen den 29 januari i den magnifika backhoppningsanläggningen Bergisel. 55000 människor trängdes som i timmar klättrat upp för de branta och trång uppfartsvägarna till arenan. Mång fick inte se så mycket av invigningen på grund av trängseln och paniken lurade runt hörnet. Invigningen innehöll ett udda inslag, ett tragiskt sådant, då man höll en tyst minut för de två deltagare som omkommit under träning - en i störtloppsbacken och en i bob- och rodelbanan i Igls. Invigningen blev enligt samtida vittnen en vacker och värdig ceremoni i perfekt regi. Bob fanns med på programmet igen. I tvåmansbobben kom Sverige på tolfte plats med sin etta medan tvåan bröt efter två genomförda lopp. I fyran blev svenskarna elva sedan man efter tre åk legat p en sjunde plats med chans på poängplats. Noterbart från tävlingarna är att segrade i två- och fyrmansbobben blev Storbritannien respektive Kanada - två länder som saknade egna anläggningar! Rodel gjorde OS-debut men hade under namnet skeleton förekommit 1928 och 1948 men som 1954 ersattes av rodel. Sverige hade inga representanter med. Inte så underligt eftersom det första SM-tävlingarna arrangerades bara ett år före OS - 1963. I ishockeyturneringen stormade Sovjetunionen fram och kunde vinna ett säkert guld utan att tappa en enda poäng. Ishockey drog storpublik. Inte mindre än 240000 åskådare såg de 64 matcherna. Bakom Sovjetunionen blev det en rafflande strid bland de övriga "stora" hockeynationerna Sverige, Tjeckoslovakien och Kanada. Så rafflande att allt fick avgöras genom målskillnad. Nu var det inte alldeles säkert hur man skulle räkna för att skilja de tre nationerna åt. Reglerna ändrades under turneringens gång och ishockeyns internationella ledning åtnjöt inget större förtroende efter detta regelspex.Ingen visste Faktum var att inför den avslutande matchen mellan Sverige och Tjeckoslovakien visste inte lagen vad som gällde! Efter en enkel kvalseger mot Italien (12-2) började allvaret för Tre Kronor mot Kanada lett av prästen (!) fader Bauer. Kanada ställde up med ett landslag ( inte klubblag som många gånger tidigare) bestående av de bästa collegespelarna förstärkt med ett antal ärrade veteraner. En sådan var målvakten Seth Martin som i matchen mot Tre Kronor storspelade och var mannen bakom Kanadas lite sensationella 3-1-seger. Tre Kronors spel hade inte varit övertygande mot Kanada och det såg minst sagt illa ut i den följande matchen mot USA. Sverige låg under med 1-3 men storspel av Lennart "Klimpen" Häggroth i målet och ett par utvisningar för USA bäddade för svensk vändning och seger med 7-4. En annan bidragande orsak till segern var att "ungdomskedjan" återuppstod igen med Nisse Nilsson mellan Lars-Erik Lundvall och Ronald "Sura-Pelle" Pettersson. Att lagkaptenen Sven "Tumba" Johansson visade mästarspel i de kommande  "mellanmatcherna mot Finland (7-0), Tyskland (10-2) och Schweiz (12-0) gjorde att hoppet om medaljer av ädlare valör steg. Sveriges kom till matchen mot Sovjet med en seger med 2-1 från VM i Stockholm året innan men att de skulle ha en chans eller ens kunna rubba den "ryska björnen" trodde knappast någon. Men Tre Kronor gjorde en praktmach och det var bara tillfälligheter som gjorde att Sovjet kunde vinna med 4-2. Sovjets segervapen blev deras backar som gjorde tre mål bakom en skymd storspelande "Klimpen" i målet. Svenskarnas spel konfunderade Sovjet som tvingades tillgripa både en del ojusta metoder plus att sätta in specialbevakning på "Tumba". Finaldagen inleddes med att Sovjet slog Kanada med 3-2 sedan kanadensarna haft ledningen med både 1-0 och 2-1. Strax före matchen fick det svenska laget reda på att det skulle räcka med uddamålsseger för att ta OS-silver och inte med 4-0 som varit det tidigare beskedet. Tre Kronor gjorde nu sin bästa match och laget spelade en bländande ishockey.

Drömmål av Tumba

Kronorna var naturligtvis ute efter revansch för 2-3-förlusten 1963 i VM som innebar att svenskarna missade VM-guldet på hemmaplan. Nu var det aldrig något snack om var silvermedaljerna skulle hamna. "Tumba" svarade för ett drömmål och Kjell Svensson var säkerheten själv i målet. De svenska silvermedaljerna hade onekligen guldglans! I konståkningen var det Europa som skulle dominera. En del beroende på att USA förlorade en hel generation aktiva som tragiskt omkommit 1962 i en flygolycka på väg till VM. Främst kommer man ihåg den suveräna holländskan Sjoukje Dijkstra från Amsterdam som såg till att Holland kunde ta sin första vinter-OS-guld. I skidtävlingarna såg Sixten Jernberg till att gå upp som tidernas främste skidolympier. Detta sedan han tagit guld på femmilen, brons på 15 kilometer, kommit femma på tremilen och guld i stafetten. Men konkurrens om dessa spels kungatitel hade Sixten av Eero Mäntyranta, Finland. De svenska längdskidåkarna behövde inte heller ta till sig något av den kritik som Bo Ekelund framförde efter OS. De svenska skidherrarna var bäst i Squaw Valley 1960 och de kunde också efter Innsbruck göra anspråk å den titeln. Inför det inledande tremilsloppet anns det en stor favorit - Eero Mäntyranta. Den 26-årige tulltjänstemannen från Pello på finska sidan av Torne älv infriade också alla högt ställda förväntningar. Redan efter 13 kilometer var Mäntyranta ifatt den en minut tidigare startande Sixten Jernberg som finländaren sedan också kunde köra ifrån och vinna med en dryg minut före Norges Harald Grönningen.. Sverige visade en imponerande bredd som den här gången bara räckte till placeringar utanför pallen. Janne Stefansson (4) Jernberg (5), Assar Rönnlund (7) och Torsten Samuelsson (9).

Lovande inför stafetten

Det såg onekligen bra ut inför den avslutande stafetten. Tre dagar efter tremilen var det dags för halva distansen och återigen var Mäntyranta favorit. Men det fanns orosmoln på den finska guldhimmeln. Föhnvindar svepte in över Seefeld med plusgrader och tunga spår som följd vilket var långtifrån något önskeföre för favoriten. Men det skulle visa än en gång att Mäntyranta var överlägsen. Men nära en minut slog han Grönningen och till stor svensk glädje kämpade sig Jernberg till en bronsmedalj efter en rafflande sekundstrid och det betydde att Sixten nu med sina sex individuella OS-medaljer var den störste skidolympiern genom tiderna. Nu var bara frågan om Mäntyranta skulle bli skriva skidhistoria och ta sitt tredje individuella OS-guld? Till skillnad från 15 kilometer fick Mäntyranta nu sitt idealföre med fyra minusgrader och ingen dagsmeja. Allt talade således för finländaren. Och visst skrevs det skidhistoria men kanske inte på det sättet som Finland önskat sig!

Tidig present

Frågan var alltså om Sixten skulle kunna ge sig själv en dag för tidig födelsedagspresent. Dagen efter femmilen fyllde skidkungen nämligen 35 år. Mäntyranta och hans titelförsvarande landsman Kalevi Hämäläiinen var de största hoten. Hämäläiinen satsade allt på ett kort med ett ursinnigt öppningstempo medan Jernberg öppnade i en hård men jämn fart. Vid varvningen var Jernberg ikapp den 30 sekunder tidigare startande Mäntyranta och då passade han på att sätta in ett ryck som definitivt knäckte finländaren. Nu gällde det "bara" att ta in det försprång som Hämäläiinen skaffat sig i sin hårda öppning. Och visst gjorde han det. Hämäläiinen kroknade helt och åkte hiss genom resultatlistan och slutade på en blygsam 16:e plats medan Mäntyranta fick nöja sig med en nionde plats. Sixten vann femmilen med en dryg minut före Assar Rönnlund på silverplats. Assar gjorde också ett fantomlopp och kunde mycket väl ha hotat Sixten om han inte drabbats av ett skidbrott. Den svenska storslammen var nära då Janne Stefansson bara var sex sekunder från bronset. På spelens näst sista dag avslutades längdtävlingarna med stafett. En stafett som skulle bli dramatisk och där det svenska laget, Karl-Åke Asph, Sixten Jernberg, Janne Stefansson och Assar Rönnlund. I förhandssnacket talades det om hur stort försprång det behövdes inför sista sträckan för att hindra Mäntyranta från att komma först över mållinjen. Mellan 30 sekunder och minuten var det allmänna omdömet för att hindra Finland från att ta guldet. Mot Sverige talade tidigare olympiska stafettinsatser som varit halvdana och att Norge skulle ta silver bakom Finland var också experterna ganska ense om. Men det skulle bli annorlunda. Sverige bestämde efter mycket resonerande i lagledningen upp med den lovande men orutinerade Karl-Åke Asph på startsträckan. Asph hängde bra med under första halvan men knäcktes då finske Huhtala gjorde ett andra ryck. Asp fick släppa förbi sig både Norge och Sovjet men fick på de två sista kilometrarna lite av de försvunna krafterna tillbaka och växlade 22 sekunder efter Finland. På den andra sträckan fick aldrig Sixten Jernberg fart på sina skidor men för Finland blev det en katastrofal sträcka. Tiainen knäcktes totalt och halkade ned till en femte plats. Sovjet tog ledningen före Norge och Italien som genom Marcello de Dorigo fick på ett kanonåk och avancerade till tredje plats. På den tredje sträckan kunde Sovjet och Norge hålla undan för Sverige och Finland som båda passerade Italien.

Assars bragdlopp

Inför slutsträckan ledde Sovjet som hade Koltjin som slutman med 13,4 sekunder före Norges Harald Grönningen och drygt 32 sekunder före Sverige med Assar Rönnlund och Finland med den fruktade Eero Mäntyranta som slutmän. Skulle experternas tips slå in talade således allt för en finsk seger. I målfållan hoppades svenskarna som bäst på ett brons som Sverige skulle kunna ta på Sovjets bekostnad. Mäntyranta lät Assar Rönnlund gå ut först ur stadion men det var en ordning som de flesta trodde skulle ändras så fort de båda kom ut i skogen. Assar gick enligt egen utsago inte ut alltför hårt eftersom han inte ville bli knäckt av Mäntyranta. Det som förvånade svensken var att Mäntyranta ibland sackade efter  och hade svårigheter med tempot. Efter tre kilometer kunde den svensk/finska duon skymta Grönningen som nu tagit ledningen före Koltjin. Efter fem kilometer var de fyra tillsammans och Assar själv har sagt att han i det läget började fundera på en bronsmedalj. När Mäntyranta efter ett slag tog täten väntade de övriga tre bara på att nu skulle det komma det finska "knock-out-slaget". Men det kom aldrig även om Mäntyranta hade chansen någon kilometer från mål i en uppförsbacke. I det läget började de övriga i tåget att få andra tankar i huvudet. Mäntyranta kanske inte var oslagbar denna dag ändå. I en av de sista utförslöporna före den sista uppförsbacken fick kopplet bromsa bakom Mäntyranta för att inte åka på hans skidor. Så, i den sista backen, fick Assar en idé. Nu eller aldrig skulle han försöka men svensken var inte ensam om den tanken. Koltjin hade samma sak i tankarna och kom brakande bakifrån och ropade: "Ur spår!". Assar var inte sen att skrika samma sak och kunde ta sig förbi Mäntyranta före sovjeten. När uppförsbacken började hade Assar ledningen före Mäntyranta som svarat på Koltjin men inte lyckats hålla Assar bakom sig. Uppe på krönet av backen vände sig Assar om och kunde se att han fått en lucka på tio meter. När åkarna blev synliga för publiken inne på stadion trodde de flesta att det var Mäntyranta som först skulle dyka upp i skogsbrynet. Men till allas förvåning var det en helvit åkare - Assar Rönnlund, Sverige. Assar hade ett försprång på 20 meter före Mäntyranta och med bara det korta upploppet kvar skulle aldrig Mäntyranta kunna hota Assar. Assar kunde glädjestrålande höja båda armarna i skyn i en härlig segergest när han åkte in som sensationell segrare. Koltjin kunde passera Grönningen och knipa bronset i denna en av skidhistoriens mest rafflande och sensationella mästerskapsstafetter! På damsidan hade Sverige att försvara ett stafettguld men Sovjet klarade den här gången av favorittrycket och kunde vinna med två minuter före Sverige. På det inledande milloppet svarade Britt Strandberg för en mycket fin insats med en fjärde plats bara åtta sekunder från bronset. På halva distansen hängde Toini Gustafsson bar med och låg tvåa efter halva distansen men kroknade lite och slutade på sjätte plats. I nordisk kombination blev det inga svenska framgångar vilket var väntat eftersom vi inte hade någon representation i grenen. "Silver-Bengt"  Eriksson kunde om han varit med konkurrerat om en plats i den konkurrens som rådde. Guldet togs nu av Norges Tormond Knutsen medan storfavoriten Georg Thoma, Västtyskland, fick nöja sig med brons.

Premiär för lilla backen

I backhoppning var det premiär för två tävlingar. Nytt på OS-programmet var den så kallade "lilla backen". Premiärtävlingen i den lilla backen vanns av Finlands  Veikko Kankkonen. Sverige som inte direkt rosar den olympiska backhoppningen gjorde mycket bra ifrån sig. I den lilla backen tog Kurt Elimä en fin sjunde plats medan Kjell Sjöberg svarade för Sveriges bästa insats i modern tid med sin femte plats i den stora backen. Intresset för de alpina tävlingarna var naturligtvis enormt i Österrike. 247000 åskådare letade sig under OS-perioden upp till Lizum på 1600 meters höjd där allt utom störtloppet avgjordes. Ett snöfattigt område denna snöfattiga vinter men där arrangörerna med snö från Italien gjort ett jättejobb och lyckats preparera fina banor. Hemmanationen blev bäst men fick oväntad hård konkurrens av Frankrike. Sveriges insats avspeglade sig inte i den övre delen av resultatlistorna. I skridsko hade de svenska deltagarna stora förväntningar på sig. Upptakten på OS-säsongen hade varit mycket lovande men förväntningarna fick sig en knäck under EM. Största förväntningarna på sig hade Jonny Nilsson. På 5000 meter visade det sig att Jonny var långt ifrån den världsrekordform han visade under VM då han åkte på 7.34,3. I Innsbruck fick han nöja sig med en sjätteplats efter ett slitsamt lopp med tiden 7.48,4. Här tog Norge en historisk trippel med de under de senaste åren världens jämnaste åkare som guldman - Knut "Kuppern" Johannesen. Jonny Nilsson avstod 1500 meter efter bakslaget på halvmilen för att koncentrera sig på milloppet. Det visade sig vara en bra taktik. Men det var inte många som ens hade medaljfunderingar sedan Jonny lottats i det första paret. Inte heller efter halva loppet skvallrade tiderna om att Jonny skulle blanda sig i striden om de ädlaste medaljerna.

Talade in om guld

Men Jonny satte in en högre växel och åkte in på 15.50,1 vilket gav hopp om en medalj även om det inte var guld som man talade om direkt efter loppet. Men det skulle dröja många timmar, dramatiska sådana, innan Jonny kunde konstatera att ingen lyckats med att hålla hans varvtider på sluthalvan av loppet. Alla, "Kuppern", Maier, Kositjkin med flera knäcktes de. Norge klagade också på att deras åkare, "Kuppern" och Maier, båda fick åka direkt efter slipning av isen. Tävlingsledaren svenske Sven Låftman, höll bara på de regler som nationerna varit överens om dagen för loppet och då betraktade alla det som en fördel att få åka på nygjord is. På damsidan dominerade en kvinna - Lidia Skoblikova, Sovjet. I Squaw Valley tog hon två guld, I VM 1963 i Japan tog hon fyra guld vilket hon upprepade i Innsbruck och några veckor efter OS gjorde hon om det igen på VM i Kristinehamn. De svenska damerna tog tre sjätte platser genom Gunilla Jacobsson och Christina Scherling. I vintertvåkamp, det vi i dag kallar för skidskytte, hade Sverige et guld att försvara från grenens premiär i USA fyra år tidigare. Den här gången hade de svenska åkarna inte någon press på sig. Resultaten från VM ingav inga hopp om medaljer. Bäste svensk blev nu reserven John Guttke med en nionde plats.
       
Källa: SOK

Vill du ha fler sportnyheter direkt i ditt dagliga flöde? Följ SportExpressen på Facebook, Twitter, Instagram, Snapchat - här kan du även få nyheter om dina lag direkt i Messenger.