Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Från ”årets svensk” till ”dopad ryska"

Foto: BILDBYRÅN

Från ”årets svensk” till ”dopad ryska” på ett ögonblick.

Löparstjärnan Ludmila Engquist föll snabbt och tungt när hon erkände att hon dopat sig.

Hon dömde sig själv till tystnad och anonymitet – som nu varat i tolv år.

Ludmila Engqvist är Sveriges kanske klarast lysande idrottsstjärna på 1990-talet. Hon blir ”Guldmila” med hela svenska folket när hon 1996 vinner OS-guld på 100 meter häck.

Den ryskfödda löparstjärnan blir svensk medborgare på rekordtid lagom till OS i Atlanta 1996. Sverige längtar efter ett guld i friidrott – och hon levererar omedelbart.

Hon hyllas och höjs till skyarna. Hon utses till Årets svensk, får bragdmedaljen och hamnar till och med på frimärke.


LÄS MER: Lathisfuskaren dog under märkliga omständigheter 


Uttrycker sin tacksamhet till Sverige

Ludmila Engquist tävlar med blågula naglar och linser, med dalahästar som örhängen.

Hon uttrycker ständigt sin tacksamhet mot Sverige och sina starka känslor för sitt nya hemland – och blir i gengäld överöst med folkets kärlek och beundran.

"Nu har allt raserats på ett ögonblick."

Allt detta får ett abrupt slut när hon 2001 erkänner att hon tagit förbjudna medel. Hon har dopat sig med anabola steroider.

– Hon har varit en idol, en förebild för många i Sverige. Nu har allt raserats på ett ögonblick, säger Friidrottsförbundets Bengt Westerberg den gången.

Ludmilla, sprayad i guldfärger.
Foto: Stefan Hyttfors

Folkets kärlek förbyts till förakt

Folkets kärlek förbyts i förakt. Nu är Ludmila svikaren, fuskaren, bluffen. Ledande krönikörer fördömer henne i skarpa ordalag och uttrycker sin ”personliga” besvikelse. Hon flyr till Spanien, kommer tillbaka, berättar att hon försökt ta sitt liv. Återvänder till Spanien och undviker all kontakt med Sverige; hon har inte gett någon intervju sedan 2005.

– Hon hade tagit ett oerhört korkat dumt beslut. Det var förödande för henne själv och till viss del för friidrotten. Men inte för den svenska friidrotten, säger Ludmilas vän Maria Akraka, tidigare elitlöpare, i P1-dokumentären ”Ludmila – i nationens intresse” 2013.

– För det blev ju också så att när hon var dopad, då var hon inte längre hela Sveriges Ludmila utan hon blev den dopade ryskan igen.

– Jag vet hur dåligt Ludmila mådde. Hur fruktansvärt dåligt hon mådde. Hon kände att hon inte vågade åka tillbaka, och jag förstår henne, säger hon.

"Många snabba att fördöma"

Bengt Westerberg säger i samma radioprogram att reaktionerna mot Ludmila blev extra hårda för att hon är invandrare.

– Väldigt många är snabba att fördöma så snart någon har någon form av invandrarbakgrund. De kan fördöma hårdare än om precis samma sak begås av någon med svensk bakgrund, säger Westerberg.

– Många reagerade efter dopningsavslöjandet på ett lite för hårt sätt. Dopning ska alltid fördömas men man måste också se individerna bakom det som sker. Att hon kom från ett annat land påverkade en del av bedömningarna, säger han.

"Många reagerade efter dopningsavslöjandet på ett lite för hårt sätt."

Ludmila Engqvists gyllene Sverigesaga varar i fem år. Från OS-guldet i Atlanta 1996 tills hon 2001 på ett hotellrum i Köpenhamn inför journalister erkänner dopning. Hon vet att spelet är över och berättar redan innan resultatet av dopningstestet kommer att hon tagit anabola steroider. Många minns hennes förtvivlade ord.

– Jag har tagit förbjudna medel. För att jag ... jag vet inte. Det kan jag inte förklara på så kort tid. Det var fruktansvärt dumt. Det enda jag kan göra är att be om förlåtelse, säger Ludmila på presskonferensen.

KRAMEN. Dåvarande biträdande näringsminister kramar om Ludilla Engquist.
Foto: Johan Adelgren

– Jag är fruktansvärt ledsen när jag tänker på folket som ställde upp och som tyckte om mig så mycket och hade mig som förebild, säger hon.

Föddes i Sovjetunionen

Hon föds 21 april 1964 som Ludmila Viktorovna Leonova i Tambov i dåvarande Sovjetunionen. Hon börjar tidigt med friidrott och kännetecknas från början av viljan att alltid vara bäst. Hon gifter sig med sin tränare Nikolaj Narozjilenko och får redan som 18-åring dottern Natasja.

Som 27-åring vinner Ludmila Narozjilenko VM-guld på 100 meter häck i Tokyo 1991.

Ludmila träffar den svenske idrottsentreprenören och -agenten Johan Engquist. De förälskar sig och hon flyttar 1993 till Sverige efter en plågsam skilsmässa från mannen och tränaren.

Tidigare samma år fastnar hon i en dopningskontroll. Det avslöjas att hon tagit anabola steroider. Hon blir avstängd, men kämpar tillsammans med Johan Engquist – de gifter sig 1995 – för att bli rentvådd. Till slut upphäver en domstol i Moskva avstängningen i december 1995 – sedan hennes exman Nikolaj erkänner att han av svartsjuka blandat det förbjudna medlet i hennes kosttillskott.


Ludmila föddes i Sovjet

1964. Ludmila Leonova föds den 21 april i Tambov i dåvarande Sovjetunionen.

1982. Får dottern Natasja med sin förste man och tränare, Nikolaj Narozjilenko.

1991. VM-guld (för Sovjet) på 100 m häck i Tokyo.

1993. Stängs av för dopning. Flyttar till Sverige.

1995. Avstängningen upphävs. Gifter sig med Johan Engquist.

1996. Blir svensk medborgare. OS-guld på 100 m häck i Atlanta. Får Jerringpriset.

1997. VM-guld i Aten. SvD:s bragdguld.

1999. Drabbas av bröstcancer. VM-brons i Sevilla. Får Jerringpriset. Utses till Årets svensk.

2000. Avslutar friidrottskarriären. Satsar på bob inför vinter-OS 2002. 

2001. Erkänner dopning. Två års avstängning.

2004. Sonen Elias föds.

2005. Ger sin hittills sista intervju.

Får svenskt pass och vinner OS-guld

OS-året 1996 är hon fri att göra comeback – nu för Sverige. Det sker sedan Invandrarverket snabbt beviljat henne medborgarskap. I maj skriver Friidrottsförbundets ordförande Bengt Westerberg till Invandrarverkets generaldirektör och vädjar om förtur för Ludmila Engquist.

I juni får hon svenskt pass och den 31 juli vinner hon OS-guld i Atlanta efter målfoto i en dramatisk final. Med kungaparet på läktaren och hela svenska folket framför tv-apparaterna.

"1997 vinner hon VM-guld i Aten – trots problem med sätesmuskeln. Eller ”rompan”, som hon uttrycker det."

Framgångarna fortsätter. 1997 vinner hon VM-guld i Aten – trots problem med sätesmuskeln. Eller ”rompan”, som hon uttrycker det. Samtidigt rullar pengarna in, Ludmila blir en miljonindustri. Hon får Svenska Dagbladets bragdguld 1997.

Rompan fortsätter att spöka och förstör nästa säsong. 1999 får hon diagnosen bröstcancer. Hon fortsätter heroiskt att träna trots påfrestande cellgiftsbehandlingar. Mellan behandlingarna gör hon en ny sensationell comeback på DN-galan – och vinner med en topptid. Hyllningarna strömmar in.


BJÖRN BORGS KINDKYSS. Björn Borg kusser Ludmilla på idrottsgalan 2000.
Foto: Björn Lundberg

"Folkets kärlek hjälper mig"

En månad senare tar Ludmilla VM-brons i Sevilla. En fantastisk prestation av en cancerpatient. Samma år blir hon frimärke och utses till Årets svensk av SR P4:s lyssnare.

– Jag kan ju aldrig bli svensk till hundra procent. Men jag trivs jättebra här och längtar inte till Ryssland. Om jag inte trivdes skulle jag inte lyckas så bra, säger Ludmila den gången.

– Folkets kärlek hjälper mig så mycket när jag står på startlinjen. Jag måste ge något tillbaka, säger hon.

Nästa år säger hälsenor och vader stopp. Ludmila är 36 år och meddelar sommaren 2000 att hon slutar som häcklöpare.

Men tävlingsinstinkten finns kvar. Ludmila vill inte sluta med idrott och fortsätter att träna.

Sveriges Karin Olsson och Ludmilla Engquist i bob.
Foto: Adrian Wyld / AP PRESSENS BILD

Hon slår – som vanligt – världen med häpnad och meddelar att hon satsar på nästa OS.

Hon vill tävla i vinter-OS 2002 i bob, en sport hon aldrig prövat tidigare.

Teamet Ludmila/Johan satsar tre miljoner kronor på projektet. Målet är ett nytt OS-guld. Tvivlarna är många, men Ludmila satsar stenhårt. Tillsammans med piloten Karin Olsson blir hon VM-fyra – och plötsligt ett medaljhopp.

Ludmila är utsatt för hård press. Hon känner trycket på sig att lyckas i den nya sporten.

– Hon hatade bob. Hon tyckte det var läskigt, hon var rädd. Hade hon kunnat hoppa av, hade hon gjort det utan tvekan, säger Karin Olsson i P1-dokumentären ”Ludmila – i nationens intresse”.

– Hon hade målat in sig i ett hörn, det var så stor karusell som dragits i gång. Stora sponsorer var involverade. Hon kände att hon inte kunde ta nederlaget och säga att det här vill jag inte göra, säger hon.


HAND I HAND. Johan ochLudmilla Engquist talade 2001 ut om dopingen. Sedan 2005 har hon inte gett någon intervju.
Foto: Gisela Svedberg

Försvann ur rampljuset efter avslöjandet

Bobprojektet kraschar i en oanmäld dopningskontroll på träningslägret i Lillehammer i november 2001. En ångerfull Ludmila erkänner – och försvinner ur rampljuset.

Hon bor med maken Johan på Ekerö utanför Stockholm och nära Benidorm i Spanien. Hon arbetar med friskvård och massage. De får sonen Elias 2004. I dag bor de i Spanien. Johan Engquist registrerar i maj 2016 en ny firma på en adress till en villa norr om Benidorm, enligt Aftonbladet.

"Det var mitt eget fel. Jag får ta straffet …"

Ludmila ger 2005 en intervju till Stina Lundberg Dabrowski i SVT, som är hennes hittills sista offentliga framträdande.

– Det var mitt eget fel. Jag får ta straffet … Jag tycker faktiskt att man kan förlåta, att man måste förlåta, säger hon.

Men Ludmila Engquist tycks ha svårt att bli förlåten. Det hördes till och med protester när hon var med på DN:s lista häromåret över de 150 största i landets idrottshistoria – trots att dopningen ägde rum när hon avslutat sin friidrottskarriär.